Startsida

Välkommen till Arvid Norbergs hemsida

om Gammalsvenskby och Svenskbyborna.

********************************************

Carl Sturén och Johan Bodén inspekterar Chumaks tomatodling.

Svenska Dagbladet söndag 22 augusti 2010.  

Text: Jan Blomgren   

Foto: Axel Öberg   

Svensk ketchupeffekt i Ukraina.

1996 började två svenskar köpa tomater i Ukraina - idag omsätter de en halv miljard.

KACHOVKA.

Det började 1996 när Carl, 22 och hans morbror Johan, 25, började köpa tomater och producera ketchup i södra Ukraina.

De hade 125 anställda, omsättningen var 15 miljoner kronor och framtidsutsikterna i högsta grad osäkra. I dag är det 1 200 anställda, omsättningen har ökat till 450 miljoner kronor och framtidsutsikterna så ljusa att Carl och Johan kan tänka sig att gå vidare.

För några år sedan var det emotionellt nästan omöjligt att tänka sig ett Chumak utan oss. Vi har ju levt så intensivt för företaget i så många år. Fanatismen var länge fullständig, säger Johan Bodén och visar runt i ny supermodern fabrikslokal, hjärtat i det Chumak som blåst nytt liv i staden Kachovka i södra Ukraina.

Tidigare hade vi lager utspridda på sex olika platser och det tog 13 timmar för 420 personer att lasta 40 lastbilar. I dag har vi bara ett lager och det tar tre och en halv timme för 18 personer att lasta 40 lastbilar. Det har inneburit ett enormt lyft för företaget, säger Johan och berättar att det varje dag, fem dagar i veckan, lastas mellan 400 och 600 ton livsmedelsprodukter.

I början av 1990-talet var Kachovka en av många städer i kris i det Ukraina som led så svårt ekonomiskt efter Sovjetunionens upplösning. Med 1 200 av stadens 40 000 invånare direktanställda och ytterligare flera tusen i underleverantörsleden har Chumak, och därmed Carl och Johan, blivit en maktfaktor i regionen.

Men varför starta ketchuptillverkning i södra Ukraina?

Ett bra svar innehåller många förklaringar.

Ett delsvar är Carl och Johans bakgrund. Båda är uppväxta i konservfabriksmiljö. Johan i Kungsängen, Carl på Gotland där familjeföretaget Örnäs, som har tillverkat sylt på Gotland och varit en stor importör av bär från Östeuropa. Branschkunskapen finns med sedan barnsben.

Ett annat är deras tidigare entreprenörsanda. De gjorde sina första affärer tillsammans när de, innan de nått tonåren, sålde fisk på Gotland.

Det första stora gemensamma projektet var när Johan upptäckte läckra ponchos i USA och lyckades hitta den fabrik i Mexico som sålde plaggen till Levis och därmed kunde ordna en direktimport.

Tillsammans med bland andra artisten Dr Alban marknadsfördes ponchos på Roskildefestivalen och i Sverige och blev en succé. Där grundlades lojaliteten och förtroendet för varandra. Plus att Carl och Johan fick startkapital för sin satsning i Ukraina.

Ett tredje, och lika avgörande delsvar är Hans Rausing, son till grundaren av Tetra Pak Ruben Rausing, och själv vd för Tetra Pak 1954-1981 samt därefter styrelseordförande för Tetra Laval till 1993. Han är numera bosatt i London och är en av Englands rikaste personer.

Hans Rausing har haft en enormt stor betydelse för oss. Självklart som finansiär, men kanske i än högre grad som mentor. Vi har haft förmånen att gå i en fantastisk skola. Samtalen och dialogen med Hans har varit rena lektionerna, säger Johan och Carl nickar instämmande.

Innan Hans Rausing kom in i bilden hade de båda släktingarna kommit en bra bit på vägen. Under ett bastubad 1994 väcktes tanken på att starta någon typ av livsmedelsproduktion i Östeuropa. Många entreprenörer sökte möjligheterna i de nya länder som uppstått efter Sovjets upplösning. Ukraina lockade Carl och Johan med tanke på en bördig jord och billig arbetskraft.

Carl, då 20 år, reste ett år kors och tvärs i Östeuropa för att leta lämplig region. Moldavien, Ukraina, Rumänien, södra Ryssland... 70 000 kilometer med bil och många obekväma sängar innan valet föll på Kachovka. Bördig jord, torrt klimat (mindre än 350 mm regn per år), ett sedan Sovjettiden väl utbyggt bevattningssystem med kanaler från floden Dnjepr och en lämplig fabrik som inte hade hunnit byggas färdigt innan kommunistsystemet havererade.

Det var då, 1996 när de första produkterna kommit ut på marknaden, i jakten på finansiärer som Hans Rausing kom in i bilden. Carl och Johan lade ned stor omsorg på att skriva ett högst personligt brev till den välkände industrimagnaten, som tidigare visat intresse för satsningar i Östeuropa.

De fick napp, en vecka senare var de inbjudna till en privat middag hemma hos Hans Rausing i London. Ett par veckor senare träffades de igen. Carl och Johan var i desperat behov av kontanter för att komma i gång med vårsådden och bad om en investering på 100 000 dollar.

Ni kanske får oförutsedda utgifter, svarade Hans Rausing och skrev ut en check på 250 000 dollar. Han trodde på de båda unga männen och på deras affärsidé.

Hans Rausing blev snart majoritetsägare, men det var ingen bekväm ja-sägare som klivit in i verksamheten.

Ett brev daterat december 1997 visar att Hans Rausing ansåg att Carl och Johan höll på att hamna snett.

"Ni har blivit smittade av två ryska sjukdomar: Produktionen betyder allt och chefen bestämmer. Detta var nödvändigt för att komma i gång, men snart kommer dessa sjukdomar att döda företaget lika säkert som digerdöden på medeltiden. Ni måste kurera er själva och ni behöver en aktiv styrelseordförande", hette det bland annat i brevet.

Carl och Johan lydde det, liksom alla andra råd, som kom från den erfarne och engagerade finansiären. För tre år sedan beslutade dock Hans Rausing att kliva av tåget. In kom i stället svenska East Capital (22,2 procent) och Ukrainas största investmentbank Dragon (44,5 procent), medan Carl och Johan behöll 33,3 procent tillsammans.

Vi har fortfarande bra kontakt med Hans Rausing. Vi förstår att han inte tyckte satsningen var lika intressant och kul när han inte längre kunde besöka oss i samma utsträckning som tidigare, säger Carl varpå både han och Johan intygar än en gång Hans Rausings stora betydelse för den positiva utvecklingen.

Både East Capital och Dragon är investerare med lång tradition och kunskap om Östeuropa, vilket var en förutsättning för samarbetet.

Men det handlar ändå om strategiska investerare som i första hand tänker på tillväxt och ekonomiska siffror. Vi älskar det vi gör och det finns egentligen ingen horisont i vår ledning av Chumak. Men vi måste tänka på våra investerare och de jobbar med mer kortsiktiga mål, säg tre till fem år. De är inte på samma sätt som vi entreprenörer intresserade av att utveckla ett företag och det är ju inte heller deras primära mål, säger Carl och Johan fyller på:

Vår största kompetens är att skapa och bygga. Kanske får man inte ut det allra bästa av oss om vi bara skulle fortsätta att förvalta. Vi har haft som mål att minska företagets beroende av oss, vilket varit nödvändigt med de nya ägarförhållandena. Och det känns skönt. Tidigare var det bara Chumak, Chumak, Chumak. Nu börjar vi få tid för annat också.

Som att hinna bilda familj till exempel.

Hemma i Johans eleganta och miljövänliga villa på drygt 1000 kvadratmeter, med en strålande utsikt över Dnjepr, ekar det av barnskratt och mycket "spring i benen". Johan Boden är gift med Larissa och har barnen Anna, 8, Rickard, 6 och Alisa, 3 år.

Carl Sturén är gift med Anna och har Mark, 4, och Nina, drygt ett år. Det talas mycket ryska, men också engelska och svenska.

Men jag har dåligt samvete för att jag inte tagit mig tid att lära mina barn svenska ännu. Men det kommer, lovar Carl.

Carl har dock fått tid att ta upp sitt gamla intresse för hästar och driver ett litet stuteri med shetlandsponny. Johan delar hustrun Larissas intresse för mat och ekologiska odling och har en stor, imponerande köksträdgård och på tomten finns också hönor och ankor.

Det känns som att vi har vår framtid i södra Ukraina, här finns allt vi kan begära inklusive många spännande nya utmaningar, säger Johan och det är uppenbart att både han och Carl har nya projekt på gång.

- Här skulle man kunna bygga ett vindkraftverk, som skulle bli ett av Östeuropas största, säger Carl som av en tillfällighet när vi tillsammans i bil färdas några mil söder om Kachovka.

De verkar vara beredda att ladda om och nu med något annat än ketchupflaskor på lastbilsflaket.

Jan Blomgren     

jan.blomgren@svd.se

*******************************************

                                                   SvD söndag 8 augusti 2010

GAMMALSVENSKBY. Lilia Hansas letar mödosamt fram brevet daterat Gotland den 21 april i år. Hon läser det sakta, medveten om att det kan vara sista brevet från Sverige till henne. Lilia är en av få kvarvarande i Gammalsvenskby med egna rötter i Sverige, men även hennes hälsa vacklar.

Historien om svenskarna som tvingades utvandra från Dagö i Estland – som fram till 1721 tillhörde Sverige – är lång och krokig. Efter den ryska revolutionen bad de svenska kolonisatörerna om rätt att få lämna Sovjet och bosätta sig i Sverige och 1929 gick resan till Sverige. Lilia Hansas var bara sju år när hon som en av 881 svensktalande anlände till Sverige den 1 augusti.

Men Lilias föräldrar var två av de över 200 som aldrig trivdes i sitt nygamla land och som två år senare valde att återvända till södra Ukraina. Nu ligger Lilia med värkande kropp mestadels på rygg i sin lilla stuga i en av landets många fattiga byar.

De av gammalsvenskbyborna som har egen erfarenhet av Sverige är ett utdöende släkte. När jag hälsade på i byn för sex år sedan var det ett 20-tal som aktivt kämpade för att hålla den svenska traditionen vid liv. Då hade jag långa samtal med Emil Norberg och Lilia Hansas om erfarenheterna från Sverige och den hungersnöd och det världskrig som väntade när de återvände till Ukraina. Nu är Emil död och Lilia tillbringar alltså mesta delen av sitt liv i sängen utan möjlighet till bra sjukvård.

–Vi gjorde nog fel som återvände till Ukraina. Men mamma och pappa trivdes aldrig på Gotland där vi placerades. Visst hade vi haft det svårt i Ukraina, men då var vi i alla fall våra egna. På Gotland fick mina föräldrar mjölka kor och många vuxna fick jobba som drängar, säger Lilia Hansas.

I dag är det bara sju, åtta kvar av den gamla stammen gammelsvenskbybor. De, liksom övriga omkring 3000 i byn, lever ett torftigt liv. De unga får inga jobb och flyttar till städerna, ofta till Kiev eller ända till Moskva. De äldre utan framtidshopp livnär sig i huvudsak på självhushållning, vilket också gäller alkohol. I de flesta hus bränns vodka och alkoholismen är utbredd.

Det halvt raserade kulturhuset med en för två år sedan nedmonterad Leninstaty, kan tyckas symbolisera stämningen.

Men just den här dagen sjuder det av aktivitet och även männen försöker hålla sig nyktra. Årets första skörd av potatis är bärgad. Utanför husen tvättas potatis och läggs i lådor. Lastbilar från Donetsk och Dnepropetrovsk står redan i byns utkanter och väntar på att få göra sin upphandling.

–Så där kan ni inte göra, ni måste tvätta potatisen ordentligt så de blir riktigt rena, menar Elsa Kosenko-Utas och bannar sonen Ivan och barnbarnet Vasiljev.

Elsa är den piggaste av de gammalsvenskbybor SvD träffar. 80 år, men fortfarande klar i huvudet och pigg i benen.

–Höstskörden tar vi själva hand om för att leva på i vinter. Den här första behöver jag sälja för att få lite kontanter, säger Elsa och konstaterar nöjt att hon får bättre betalt än tidigare: – Fyra hryvnia kilot är bra, ifjol fick jag bara 2,50.

Inflationen har slagit hårt. Elsa får visserligen bättre betalt, men på marknaden i Donetsk får köparna betala sju, åtta hryvnia (lika mycket svenska kronor) istället för fyra, fem som ifjol.

–Jag tror vi fått ihop 400 kilo, det blir 1600 hryvnia. Det räcker nästan för att betala kol att värma huset i vinter. Så den här inkomsten är mycket viktig för mig, säger Elsa, som bara har 800 hryvnia i pension. En summa svår att överleva på när matpriserna är på svensk nivå.

Elsa är född i Mörbylånga på Öland och var bara tio månader när föräldrarna valde att återvända till Ukraina. Hon läste dock svenska fyra år i skolan och vårt samtal är på svenska, även om hon får skjuta in ett ord på ryska då och då när ordförrådet tryter.

Det händer att svenska turistgrupper besöker byn och då samlas ”svenskgänget” för att berätta om sina liv och sjunga några sånger. Nu tar det inte lång stund innan Elsa tillsammans med Maria Norberg, Anna Hoas och Emma Utas stämmer upp.

Till melodin Stenka Rasin sjunger de den av pastor Hoas 1931 skrivna ”De hemlängtande svenskbybornas sång” som sjöngs på skeppet tillbaka över Östersjön.

Scenen känns mäktig. Fyra åldrande ukrainska kvinnor står och sjunger svenska sånger och psalmer med vinrankorna hängande över våra huvuden och floden Dnjepr snirklande inom synhåll.

Anna Annas, Maria Norberg, Elsa Kozenko, Emma Utas.

Men Lilia Hansas kan inte längre vara med i kören. Hon ligger sjuk hemma och gläds de få gånger hon får besök och får prata lite svenska. Och så tummar hon på ett kärt papper som kan vara det sista brevet från Sverige.

Victoria & Daniel

Bröllopsbilden från slottets balkong med Riksdagshuset i

bakgrunden och t. h. syns tornet på Klara kyrka.