Rysslands Tsarer II

Rysslands Tsarer III

Rysslands Tsarer IV

Rysslands Tsarer V

Rysslands Tsarer VI

Rysslands Tsarer VII

Alexander III (regent 1881-1894).

 

Den 36-årige nye tsaren, Alexander III, var en kraftfullt byggd man, 186 cm lång, och gjorde mera intryck av att vara bonde än suverän. Han rätade ut hästskor med händerna och en silvergaffel böjde han hur lätt som hälst mellan fingrarna.

 

Tio dagar efter bombdådet mot Alexander II fick den nye tsaren motta en skrivelse från den ”Revolutionära Hemliga Exekutivkommittén – Folkets Vilja” i vilken angavs vad man förväntade av honom. Två huvudkrav framfördes. Full amnesti krävdes för alla politiska fångar – inklusive de som arresterats för mordet. Dessutom föreslogs att en församling representerande alla samhällsgrupper omedelbart skulle inkallas för att utforma ett nytt Ryssland.

 

Ingen amnesti.

På långfredagens morgon 1881 fördes fem av de sex döds-dömda som anklagats för tsarmordet genom huvudstadens gator ut till avrättningsplatsen. På schavotten utdelade präster nattvarden. Avrättningen verkställdes genom hängning. Den sjätte av de dömda, Jessia Mirova Helfmann, som väntade barn avrättades efter nedkomsten.

 

Kröningen i Moskva 1883 utvecklade all den pompa och ståt som förekommit vid tidigare kröningar.

 

Tsar Alexander III satte själv kejsarkronan på sitt huvud och därefter kejsarinnekronan på sin hustrus. Med tre djupa bugningar hälsade paret den jublande människomassan från en av slottsbalkongerna Huvudfestligheterna avslutades med en magnifik illumination av Kremlborgen och det centrala Moskva.

 

Det officiella och det ceremoniella roade annars inte Alexander alls. Även från de årliga återkommande kejserliga balerna avlägsnade han sig så snabbt som möjligt medföljd att gästerna också tvingades troppa av. Alexander trivdes bäst i den privata sviten på slottet Gattsjina utanför Sankt Petersburg, dit han efter mordet på fadern hade flyttat med hela sin växande familj. Runt slottet stod de lojalaste soldaterna i hela Ryssland på post. Alexander III brukade emellanåt kallas ”fången på Gattsjina”.

 

Liksom så många andra i den stora kejserliga familjen hade också Alexander levt lojt och behagfullt officersliv.

Han var tsar Alexander II:s andre son och skulle alltså inte ärva någon tron. Men när hans äldre bror, tronföljaren storfurst Nikolaj Alexandrovitj plötsligt avled förändrades allt. Alexander tvingades sätta sig på skolbänken igen och för att på kortast möjliga tid utöka hans vetande vidtalade den ärkekonservative och lärde Konstantin Pobjedonostsev att ställa upp som speciallärare.

 

Den äldre broders död innebar också att Alexander fick en hustru. Han beordrades gifta sig med broderns fästmö, den danskfödda Maria Fjodorovna. Makarna hade inte mycket gemensamt. Maria var en fjäderlätt ung dam, undergiven och lättsam och utan större intellektuella intressen. Hon födde sin herre och man fyra söner och två döttrar.

 

Religiösa och etniska problem.

 

Det härskade en rå anda i Alexander III:s Ryssland. Plundringar och attentat hörde till vardagsbilden.

”Vi frukostera på judar, äta de förmögna till middag och prästerna till aftonen”, hette den bland annat. En våg av attentat svepte fram över landet riktade mot ”främlingarna”, vilka i första hand betydde den stora judiska befolkningen. I Ryssland fanns vid den här tiden sex millioner judar. Trots en rad allvarliga och blodiga attentat förblev myndigheterna passiva.

 

Industrimännen gynnades av tsaren genom stora statliga beställningar och skyddstullar. Med tiden växte statens kontroll över industrin med en byråkratisering som följd och med ökad korruption.

 

Under sista delen av 1800-talet upplevde Ryssland en befolkningsexplosion utan like. Från 6o millioner 1860 ökade befolkningstalet till 130 millioner 1905. Massor av folk sökte sig till storstäderna och dess fabriker. En uppfattning om de svåra förhållandena får man, om man vet att införandet av 11½ timmars arbetsdag på 1890-talet uppfattades som en stor seger på arbetarhåll.

 

Tyska problem.

Under de tretton år som Alexander III styrde sitt väldiga imperium kunde freden bevaras, även om kriget vid flera tillfällen dock inte hade varit långt borta.

 

Alexander tvingades också med stor förbittring bevittna Tysklands växande styrka. Förhållandet mellan Ryssland och Tyskland försämrades stadigt och irritationen var stor på bägge håll. Berlinbörsen slutade till och med att notera ryska statspapper.

 

Tsaren hade också mera familjära tyska problem. De många ingiftena från de tyska furstehusen gjorde att en stor ”tyskfalang” fanns inom den stora kejserliga familjen. Tsarens evige trätobroder storfurst Vladimir Alexandrovitj var klart protysk och hans utspel retade både tsaren och tsaritsan.

Därutav följer att det var si och så med släktkärleken mellan de olika grenarna på det romanovska släktträdet.

 

I de ryska vasallstaterna Finland och Polen drev Alexander en hård förryskningspolitik under mottot ”ett land, ett språk, en tro”. Finlands penningväsen, egna järnvägar och eget försvarssystem avskaffades 1890.

 

På Alexander III:s tid hade Nevskij prospekt utvecklades till en livlig affärsgata. På inget annat ställe i Ryssland kändes pulsen så häftig som här. Borta var den lite sömniga fingatan för stadens ”beau monde” som den en gång varit. Damerna som enligt Gogol ”flöt som ett brokigt vattenfall över trottoaren”, fick numera se upp för den ström av folk av alla de slag som kom gående, springande, åkande och ibland ridande utefter gatan.

 

Polisstaten.

Den ryska polisen kunde liknas vid en ytterst komplicerad och organiserad armé. Den hade sin generalstab, sina soldater och sina spioner. Överbefälhavaren var inrikes-ministern. Han kunde lika gärna ha kallats polisminister, eftersom hans mesta tid upptogs av polisiära ärenden.

 

Den väldiga poliskåren indelades i huvudsak i lantpolisen, ”vanliga” stadspolisen, säkerhetspolisen ”ochranan” och gendarmeriet. De två förstnämnda organisationerna kunde liknas vid en ordningspolis. Huvuduppgifterna var att kontrollera pass och rapportera om mötesverksamhet.

Varje ryss hade ett personpass och var skyldig att själv anmäla sig hos polisen vid besök på främmande plats. Tortyr i olika former användes flitigt i ryska fängelser. Spöstraff var vanligt även efter 1904, då det officiellt avskaffades.

 

Sibirien

Till Sibirien, ”ett fängelse utan lås och galler”, deporterades massor av folk i slutet av 1800-talet.

 

Vid 1900-talets början fanns drygt 298 000 personer i den karga landsändan. Att bli ”dömd till Sibirien” kunde innebära olika saker. Det hårdaste straffet (katorga) innebar exempelvis evigt tvångsarbete, oftast i någon av de många gruvorna. Andra förvisningsstraff var mildare och tidsbestämda.

 

Undantagsvis var en förvisning detsamma som ett slags husarrest. Lenin, som åren 1897-1900 var förvisad till södra Sibirien, skrev under tiden ”Kapitalismens utveckling i Ryssland”.

 

Det berättas hjärtslitande scener från det lilla monument, en fyrkantig rappad tegelpelare på fem meter, som utmärkte gränsen mellan det europeiska Ryssland och Sibirien. Många av de på livstid dömda personerna brukade kyssa monumentet farväl. Andra skrek ut sin förtvivlan, andra återigen krafsade med lite jord från hemlandet och gömde den i fickan.

 

I väldiga marschkolonner tvingades de förvisade gå till bestämmelseorten. Runt fotlederna bar alla kedjor av järn vardera vägande två och ett halvt kilo. Halva huvudet på fångarna var renrakat. Gamla och sjuka fick åka på de klumpiga bagagevagnar på vilka tillhörigheterna forslades. Där fick också ”bättre” slags fångar åka.

 

Till de privilegierade bland de förvisade räknades vetenskapsmän och adelsmän. Fångvaktarna brukade till och med visa denna kategori en viss vördnad och aktning. Inte sällan valde den dömdes anförvanter – oftast var det frågan om hustrur – att frivilligt följa med i fångenskapen.

 

Rysk mat och dryck.

Den ryska gästfriheten var genuin. Varje gäst hälsades traditionellt välkommen med bröd och salt innan vederbörande steg över husets tröskel. Man bjöd efter sin förmåga. I palatsens gyllene salar, och hos de nyrika, dukades exklusiva rätter fram som kunde tävla med maten på vilken västerländskt bord som helst.

 

För den enkle ryssen gällde förstås andra villkor. Bovetegröt – kasja – grovt bröd och soppa tillhörde den dagliga husmanskosten. Föga fantasifullt kan tyckas, men till denna kom inslag av vad som fanns i naturen. Bär, honung och svamp förgyllde tillvaron. På lillryssarnas julafton åts traditionellt vetegröt med honung, russin och vallmofrön och ett fat ställdes alltid ut åt de döda.

 

De ryska sopporna är klassiska.

Kålsoppan, i bästa fall med lite kött i, har livnärt miljoner ryssar genom tidernas gång. Hemligheten med att lyckas med kålsoppan var avvägningen mellan kål och syra. Annars får ”Ukraina borsjtj” – med nötkött och fläsk – anses som Rysslands verkligt stora soppa. Borsjtj med rödbetor är i själva verket inte alls så dominerande som västerlänningar tror. Ett kaukasiskt ordspråk säger: ”Om du har en god hustru och därtill en välsmakande borsjtj så kan du skatta dig lycklig.

 

Den iskalla vodkan – ”lilla vattnet” – var självklar till zakuskans läckerheter. Inte för inte brukar vodka kallas Rysslands nationaldryck. Den kryddades på alla tänkbara sätt, t.ex. med rölleka, salvia och backnejlika.

 

Om vodkans makt över ryssarna skrev en rapportör 1582:

”… de dricka Brännvin såsom koer dricka kallt vatten, ja så, att de ej mera likna menniskor, och gifwa qvinfolket karlarna icke efter i det målet, utan mera öfergå dem”.

 

Te och kvass har ryssen också älskat genom tiderna.

Teet kom till Ryssland 1638 när mongolhärskaren Altyn khan gav ett parti te i gåva till tsaren. Tepriset var dock länge allt för högt för gemene man. Om teet värmde frusna hjärtan under vinterhalvåret så svalkande kvass i sommarvärmen. Kvass kan tillverkas på många sätt. Det vanligaste var att göra drycken på surt rågbröd, russin, socker jäst och vatten. Kvass serveras väl avkyld.

 

Kött och fisk. Det gamla ryska köket var lika komplett som det franska. Det fanns en rad fisk-, ägg- och kötträtter av vilka köttanrättningar som ”biff Stroganov”, tatarbiffen och alla sjaslykvarianter i dag torde vara de mera allmänt kända i väst. Allt detta kompletteras av en rad efterrätter och bakverk.

 

Den s.k. ”ryska kaviaren” – ikra – är värd ett eget kapitel. I sammanhanget bör man komma ihåg att i Ryssland finns många olika sorters kaviar. De exklusivaste kommer från stör- och laxarter och det är från störsläktet som den s.k. ryska kaviaren framställs. I väst blev den mycket uppskattad delikatess, först på engelska och holländska bord tack vare dessa länders handel med norra Ryssland. De finaste kvaliteterna såldes då som nu lätt saltade.

Den största av alla störfiskar är beluga eller husblosstören som kan bli över fem metet lång och väga över ett ton … .

 

Tsar Alexander III avlider.

På hösten 1894 begav sig Alexander III med sin familj till residentet i Livadia på Krim. I månader hade det då spekulerats om tsarens hälsa. Han hade tvingats inställa flera officiella framträdanden. När prästen fader Johannes – i början av oktober kallades till kejsaren kom prelaten egentligen till ett dödsläger.

 

På dödsbädden hade äldste sonen, den blivande Nikolaj II, presenterat sin fästmö för sin döende far.

 

I sin dagbok antecknade kejsarens son, Nikolaj, den 1 november 1894:

”Det går runt i mitt huvud, det är omöjligt att tro att det har hänt. Hela dagen stannad vi på andra våningen nära honom. Hans andning blev svår, plötsligt var det nödvändigt att ge honom syre. Omkring 02.30 fick han sista smörjelsen, strax därefter började en lätt darrning och slutet kom snabbt. – Stackars kära mamma.” -

 

 

*****