|
Rysslands Tsarer IV
Nikolaj I (regent 1825-1855).
Krimkriget 1853-1855. På sommaren 1853 gick ryska styrkor övergränsfloden Prut och ryckte in i de turkdominerade Donaufurstendömena (nuvarande Rumänien). Detta blev början till den internationella kris som utmynnade i det så kallade Krimkriget.
Några månader senare förklarade sultanen krig. I de inledande operationerna skulle det visa sig att turkarna hade smärre framgångar till lands men att den ryska Svartahavsflottan var helt överlägsen till sjöss. Den ryska krigsmaskinen blev snart turkarna övermäktig. De fick se sig besegrade i flera fältslag såväl på Balkan som i Kaukasus. I början av 1854 skulle emellertid scenbilden så sakteliga förändras.
En fransk-engelsk eskader stationerades i Svarta havet för att skydda turkiska sjötransporter. Detta var om något ett bevis för att Nikolajs utrikespolitik totalt hade havererat. Han hade missbedömt den internationella situationen. I mars 1854 bekräftas detta i och med att Frankrike och England förklarade Ryssland krig. Även de andra två stormakterna, Preussen och Österrike, som Nikolaj räknat som sina ”vasaller” svek honom.
I början av oktober 1854 påbörjades de allierades belägring av fästningen i Sevastopol. På båda håll kunde nya trupper sättas in. Det gick fyra allierade soldater på en ryss. En stor del av stridsaktiviteten upptogs av väldiga artilleribeskjutningar och raider in i fientliga linjer som förorsakade enorma förluster på bägge sidor och de ökade månad för månad.
I mitten av februari 1855 inträffade en speciell händelse i Sankt Petersburg. Tsar Nikolaj ådrog sig en förkylning som utvecklade sig till lunginflammation och en begynnande förlamning. Den 2 mars 1855 avled Nikolaj.
I Sevastopol fortsatte slaktandet hela sommaren tills fram på höstkanten. Det avgörande slaget i Krimkriget kom att utspela sig om fästningsstaden Sevastopol, sedan 1783 i rysk besittning och från 1785 den ryska Svartahavsflottans huvudbas. Elva månader, oktober 1854 - september 1855, rasade kampen. Förlusterna på bägge sidor var mycket stora. I slutskedet stupade 2 000 – 3 000 man varje dygn. Totalt blev de ryska förlusterna drygt 100 000 man. De allierade förlorade cirka 70 000 man. Den ryske befälhavaren Michail Dimitrijevitj Gorchakov tvingades ge order om utrymning av den södra sidan av Sevastopol. Detta blev inledningen till fästningens fall och krigets slut.
Alexander II (regent 1855-1881).
Ingen rysk självhärskare hade tidigare ställts inför så stort inrikespolitiskt tryck som Alexander II. Alexander började med att avsluta det förödande Krimkriget och förhandla fram en hygglig fred. Han lyckades med bäggedera. Det sämsta med överenskommelsen var beslutet om att ingen ryskkrigsflotta fick finnas i Svarta havet.
Alexander grep sig nu an Rysslands stora problem – livegenskapen. Mäktiga krafter i samhället försvarade emellertid livegenskapen. Den gamle ärkekonservative metropoliten av Moskva, Filaret, motsatte sig exempelvis in i det sista spöstraffets som livegenskapens avskaffande. Vad gäller spöstraffet så avskaffades det inte förrän 1904.
Redan i april 1856 gjorde Alexander ett utspel och förklarade att livegenskapen måste bort.
I ett brev uttrycker sig exilryssen Alexander Herzen på detta sätt: Det är bättre att reformerna kommer uppifrån än att man väntar till dess det komma nedifrån.
Tiden gick och först den 19 februari 1861 stadfäste Alexander II det historiska beslutet.
En tragisk detalj i sammanhanget var att endast ett fåtal av de befriade människorna kunde läsa det stilistiskt tillkrånglade manifestet. Misstolkningarna blev också många. Skalden Nikolaj Nekasov målade en bild av situationen ”likt en spänd kedja som plötsligt sprängdes – i den ena änden träffades godsägarna och i den andra den livegne!”
Sälja eller inte sälja Ryska Amerika-Alaska? De första amerikanska framstötarna om att få köpa hela den ryska kolonin kom i mars 1854, alltså under Krimkrigets dagar. Det fanns ett visst ryskt intresse för försäljningen.
År 1859 satte den amerikanske senatorn William Mc Kendree Gwin ett pris på fem miljoner dollar på Ryska Amerika. Från ryskt håll dröjde man på svaret. Det långa amerikanska inbördeskriget och mordet på president Abraham Lincoln gjorde att de rysk-amerikanska diskussionerna stannade av.
År 1866 återupptogs förhandlingarna och nu höjde amerikanarna priset, varvid tsaren godkände försäljningen. Efter tre veckors förhandlingar skrevs dokumenten under den 30 mars i Washington av den amerikanske statssekreteraren William H. Seward och den ryske ambassadören baron Edouard Stoeckel. Världens största tomtaffär!
*****
Bykyrkan var vanligtvis den enda byggnaden som avvek från tristessen. Ofta pryddes kyrktornet med en eller flera färgglada kupoler.
Den kyrksamma bondebefolkningen fick sig också till livs byprästens återkommande fras – ”Gud och tsaren”. Prästerna sjöng överhetens lov samtidigt som de skötte övriga ämbetsförrättningar som dop, bröllop och begravning. Viktigt för byprästen var också att hålla många mässor och fira många skyddshelgon. På så sätt fick man in mer kollekt. Av detta följde att till och med hästar och kor hade sina speciella skyddshelgon.
Av tsarens undersåtar levde fyra av fem på landet och av dessa var de flesta analfabeter. Vi folkräkning 1897 visade det sig att endast var femte person mellan 9 och 40 år kunde läsa och skriva. Livet i de många bondstugorna var torftigt även ur andra synvinklar.
Framför husen, mot bygatan, fanns i bästa fall en liten täppa och några svartpopplar. De små tomterna avskildes med staket. Bakom de anspråkslösa boningshusen låg mycket enkla uthus med plats för de djur man hade råd att hålla sig med. Inte sällan delade man syskonbädd med djuren när det var mycket kallt i det egna husets storrum.
I norr var trä det självklara byggnadsmaterialet, söder ut byggde man i sten. Resenärer hade den allmänna uppfattningen att bondstugorna i södra Ryssland, Ukraina, var vitrappade och hade röda tegeltak. Bondstugorna hade sällan källare, de var med andra ord byggda direkt på marken med jordgolv. Huset hade vanligen en förstuga, ett förrådsrum och ett storrum. I det stora rummet lagade man mat, bakade, tvättade, sov och sysslade med enklare hemarbeten.
I alla ryska storrum fanns en enorm ugn, av tegel och packad lera. Ugnen var husets hjärta och en absolut nödvändighet i det ofta kärva klimatet. Man eldade med ved i de norra delarna av landet och i söder med torkad gödsel. Dagsljuset silade nätt och jämnt in i bondstugorna, fönstren var få och små och tillverkade av glimmer. Fönsterglas var en lyxartikel och ständig bristvara. För att lysa upp storstugan användes sedan gammalt brinnande trästickor. Först i slutet av1800-talet började fotogenlampor användas.
Bondstugornas möblering var ytterst spartansk. Ett bord och ett par träbänkar fanns vanligtvis och kanske något skåp. Sov gjorde man i väggfasta bås. Det övriga bohaget var också litet och enkelt. Man åt på träfat och med träskedar. Några kastruller och ett tvättfat utgjorde resten av attiraljerna. Den så bekanta samovaren var ren lyxartikel, teet och sockret likaså. Man drack vatten, mjölk eller kvass (öl) till den enformiga kosten, som ofta bestod vattsoppa med kål, hirs- och bovetegröt, potatis, gurka och svamp. Svart bröd fanns vanligtvis men däremot sällan kött.
Lyxen man bestod sig med var lördagens bastubad, som också var en förberedelse inför söndagens kyrkobesök. Ibland hade byn en allmän bastu, ibland iordningsställdes ett litet rum på gården, ibland ångade man upp den stora ugnen och använde storrummet till bastu! Att slå med en björkkvist mot kroppen hörde till badritualen liksom att de modigaste bastubadarna på vintern svalkade sig i snön utanför husknuten efteråt.
Att köra trojka – trespann – var en gång en första klassens statussymbol i Ryssland. Av de tre hästarna skall den så kallade stånghästen köras i trav och ytterhästarna i galopp. På bilden ses en telega, en mycket vanlig öppen vagn. En täckt vagn kallas kibitka.
Det älskade teet serverades på alla bykrogar, från gatuköken och på värdshusen i det gamla Ryssland. Det dracks mestadels på bit, med andra ord stoppades sockerbiten i munnen och inte i tekoppen. Detta sätt att dricka kallades ”vprikusku”.
Den ryska staten hade i slutet av 1800-talet praktiskt taget monopol på all spritförsäljning i landet.
Spritskatterna svarade för en stor del av statens inkomster. När den ryske bonden drack sprit drack han med besked. Anton Tjechov skriver i ”Bönder” 1899:
”Kirjak var förfärligt berusad alla tre dagarna. Han drack upp sin mössa och han drack upp sina stövlar och han slog Marja så kraftigt att man måste hälla vatten över henne för att få liv i henne igen. Efteråt kände sig alla skamsna och illamående”.
*****
Tsaren dödsdömd.
En vårdag i april 1866 kom Alexander själv att bli måltavla för ett attentatsförsök.
Den unge studenten Dmitrij Vladimirovitj Karakazov försökte då skjuta ned envåldshärskaren när denne promenerade i Sommarträdgården i huvudstaden. Alexander undkom med blotta förskräckelsen. Attentatsmannen övermannades av en förbipasserande bonde, som samma dag adlades för sin insats. För attentatsmannen väntade galgen.
I fortsättningen skulle tsaren utsättas för flera attentatsförsök. Ett inträffade under en kortegefärd genom Paris med Napoleon III vid Alexanders sida. Ett annat i själva Vinterpalatset, vars kejserliga matsal flög i luften. Tsaren undkom båda dessa attentat och ett par till.
År 1879 dömdes Alexander till döden av en exekutivkommitté i terrororganisationen ”Narodnaja volja” (Folkets frihet). Denna militanta gruppering hade en väl utbyggd organisation i ett femtiotal städer. Medlemsantalet var dock relativt lågt. Man beräknar att det rörde sig om totalt cirka 500 personer.
På morgonen söndagen den 13 mars 1881 signerade tsaren en vagt formulerad ukas. I vilken det talades om att sammankalla representanter för landsting och städer såsom ett konsultativt råd bredvid regeringen. Samma dag som ukasen kungjordes inträffar emellertid något helt annat.
Denna marsmorgon var ovanligt kall och blåsig, få människor var i rörelse i Sankt Petersburg. Trots flera varningar gjorde Alexander sig beredd att besöka den traditionella vaktparaden i Exercishuset Sankt Michail. Vid middagstid begav sig kejsaren iväg. Den så kallade Kejserliga konvojen for som vanligt i rasande fart genom huvudstadens gator. Allt förlöpte väl. Under paraden gladdes kejsaren speciellt åt att en av brorsönerna, som denna dag gjorde ordonnanstjänst för första gången och exercerade en hel bataljon.
Strax efter klockan ett påbörjade kejsaren hemfärden, varunder han passar på att göra ett kortare besök i storfurstinnan Katarinas palats. Omkring tjugo minuter i två svängde det kejserliga ekipaget in på den smala gata som löper parallellt med Katarinakanalen i det centrala Petersburg.
Plötsligt kom något som liknade en snöboll farande i luften. I själva verket var det en högexplosiv bomb avsedd för kejsarens ekipage. En fruktansvärd explosion hördes bakom den kejserliga vagnen. Trots att kusken och alla andra runt kejsaren ville fortsätta beordrade Alexander halt. Blek men samlad öppnade han det som en gång varit en vagnsdörr och steg ut på gatan.
Just som kejsaren gjorde sig beredd att fortsätta färden kom ytterligare en bomb farande i luften. Det blev ännu en våldsam explosion. Kroppsdelar, klädesrester och bråte från vagnen yrde omkring. Alla fönsterrutor i huset på andra sidan Katarinakanalen blåstes ut. Sedan röken skingrats kunde alla se att Alexander träffats och var svårt skadad. Han blödde ymnigt och det varma blodet ångade i snömodden. Benen tycktes helt söndertrasade. Runt kejsaren låg ytterligare ett tjugotal personer mer eller mindre svårt skadade.
En officersrock lades över den döende kejsaren och med största möda lyckades man placera honom på stabskaptenens släde. Massor av folk kom springande till platsen, den kraftiga explosionen hade hörts i hela staden. De tillskyndande stora människoskarorna gjorde det svårt för konvojen att komma fram till Vinterpalatset.
Vid framkomsten kallades tre läkare till den skadades provisoriska bår. De stod inför en hopplös uppgift. Man lade så kallat kautschukbandage för att försöka leda det lilla blod som fanns kvar i sina rätta banor och upprepade chocker med eter, vatten och is gjordes för att häva medvetslösheten. Några korta ögonblick tycktes Alexander titta upp, men inte mera. Några minuter efter halv tre på söndagseftermiddagen avled den ryske kejsaren.
Ett av ögonvittnena var kejsarens brorson, storfurst Alexander Michailovitj. Denne skriver i sina memoarer:
”Kejsaren låg på en divan invid skrivbordet … Han erbjöd en förfärlig anblick. Det högra benet var avslitet, det vänstra krossat och huvudet och ansiktet fullt av sår. Det ena ögat var slutet, det andra helt uttryckslöst … Varje ögonblick steg medlemmar av kejsarhuset in. Rummet var klickfullt. Jag klängde mig vid Nickys arm, han var dödsblek i sin blåa matroskostym (Nicky var den blivande Nikolaj II).
En professor Fjodoroff förklarade i dagstidningen ”Sankt Petersburgskie Vedomosti” att det var den stora blodförlusten som var den direkta dödsorsaken. Som ett kuriosum noterades att tsarmordet ägde rum samma dag som mordet på Julius Caesar (44 f.Kr.).
Tsarmordet utlöste en rasande jakt på misstänkta. Utrensningar gjordes i huvudstadens polisledning och i generalstaben häktades fyra officerare. Så småningom grep den ryska polisen tio personer vilka samtliga anklagades för delaktighet i mordet. Sex av de anhållna ställdes inför en specialdomstol.
Den som kastat den förödande bomben, en ung man hade skadats svårt på brottsplatsen och avled på sjukhus. Flera andra sympatisörer begick självmord innan polisen hann gripa dem. Domstolen fann alla sex anklagade skyldiga till majestätsbrott eller delaktiga i planeringen till mordet. Domen var given. Dödsstraff genom hängning.
*****
|
|
©2005 Gammalsvenskby Vänner. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: tisdag 19 juni 2012.
