Resa 1994/2

Resa 1997.

Resa 1998

Resa 1999

Resa 1997.

Besök i Gammal Svenskby, Ukraina 1997.

Text: Arvid Norberg.

Kära vänner och supporters! Ett varmt och hjärtligt tack för alla kläder, skor och andra saker, som vi mottagit och inte minst för de kontanta bidragen, så att resan överhuvud taget kunde genomföras.

Ett särskilt tack riktar jag till Inga-Lill Richardsson, Gunvor Forsgren, Karin o Ingvar Myrén, Birgit Nissa, Elisabeth Persson, Birgit Rosengren, Marja Trygg och Eva Tham för deras ovärderliga arbete och ekonomiska bidrag.

Ledsamt nog har detta brev blivit mycket försenat beroende på omständigheter, som jag tyvärr icke kunnat råda över.

Mitt hus är överfullt av packade banankartonger med kläder och skor. Vidare finns TV och radioapparater, leksaker, cyklar, dammsugare, barnvagnar, turistsängar, madrasser, täcken, filtar, köksutrustning av alla slag. Vad skall jag göra av alla saker? Mycket av det vi fått är nytt eller nästan nytt. Här hemma har vänliga och snälla människor lämnat oss dessa fina saker, som här i Sverige i vårt överflöd är försumbara, men nere i nödens och misärens Gammalsvenskby är guld värda. Det gäller bara att få alla saker dit ner.

Så under hösten grubblar jag på hur jag skall få ihop pengar till en ny resa. Slutligen bestämmer jag mig för att göra ett utskick och be om penningbidrag hos svenskbyättlingar samt till Inga-Lills och mina vänner.

Under januari - februari 1997 går jag till biblioteket och skriver ner namn och adresser till alla svenskbyättlingar jag kunnat hitta i Sveriges 28 telefonkataloger samt knåpar ihop ett "tiggarbrev" med förfrågan om penningbidrag. För detta ändamål hade jag öppnat ett postgirokonto benämnt Gammal Svenskby Vänner, konto nr 429 90 40-8.

Vid månadsskiftet februari - mars är det dags att adressera kuvert, stoppa in tiggarbrevet och inbetalningskort i kuverten samt slicka frimärken. Då utskicket omfattar flera hundra brev ber jag min bror Karl-Erik och hans fru Harriet att hjälpa mig med detta arbete. Sedan är det bara att gå till posten med alla brevbuntar och hoppas på ett positivt mottagande. Spänningen är stor och jag hoppas att få igen mina utlägg samt ett överskott till resebidrag. Redan efter någon vecka börjar de första slantarna att droppa in på kontot. Jag blir mycket glad då jag ser att jag fått många nya och generösa vänner. Tyvärr saknar jag också några, som jag trodde var mina vänner!

Nu är tiden inne för den årliga översynen av lastbilen, vilket betyder, skrapa rost, måla, se över styrsystem, el-system, hydraul- och luftsystem, motor, bromsar, däck, baklyft etc. Så är det dags för årets kontroll besiktning vilket tyvärr medför nedslag för ojämn bromsverkan. Efter besök på verkstad för bromsjustering blev det nytt nedslag. Nu blir jag tvungen att renovera bromsarna. Verkstaden är hygglig då den vet att bilen endast används för ideellt - humanitärt arbete och ger även denna gång rabatt på både reservdelar och arbetstid, trotts detta ryker mer än 15 000 kr. Den 29 maj är det dags för nytt besök på bilprovningen. Denna gång med gott resultat.

Det känns rätt att ta kostnaderna i Sverige, även om det svider och veta att allt fungerar som det skall vid en långresa. Återstår komplettering av reservdelar och utrustning för att inte bli sittande i Ukraina, om något missöde skulle inträffa.

Äntligen är det tid att på allvar planera resan, men säg den glädje som varar. I början av juni fick jag av en god vän, Erik Utahs i Simrishamn, höra att Ukraina begärde tull vid införsel av humanitaria. Av denna anledning vänder jag mig till Ukrainska ambassaden för att ta reda på fakta. Det visar sig att personalen inte kunde lämna den önskade informationen utan ber mig komma tillbaka om någon vecka när deras konsul återkommer från semester. Vid nästa besök träffar jag konsul Vitaly Sobolev som informerar om gällande bestämmelser. Ukraina begär 40 % tull på humanitaria, men man har möjlighet att begära tullfrihet hos "The Commission on humanitaria arid" i Kiev.

Den 26 juni 1997 skickar jag en skrivelse till Commissionen med begäran om "Release from paying customs and other duties of humanitarian aid". Juli och augusti månad går utan att jag får något besked. I början av september skickar jag en påminnelse om den tidigare ansökan. Under tiden har jag också besökt Ukrainska ambassaden och bett dem påskynda och bistå mig i detta ärende. Jag har även skrivit till mina vänner i Gammal Svenskby och bett dem förhandla med tullmyndigheten i Cherson vilket de också gjort, men med samma klena resultat som jag själv.

Min frustration ökar och i slutet av september skriver jag till President Leonid Kutjma i Kiev och nämner att jag väntat i 3 månader utan något besked och ber om ett påskyndande av ärendet. Veckorna går och inget händer. I slutet av oktober beslutar jag mig för att skriva till Svenska Ambassaden i Kiev och be dem om assistans. Då äntligen börjar saker hända. Man ringer från Commissionen i Kiev och upplyser om gällande bestämmelser vilket jag redan känner till. När jag påpekar att jag begärt befrielse från tullkostnader etc. måste han gå till sin chef för besked. Sorgligt nog får jag inte något besked eller upplysning om vad som hänt min ansökan om tullbefrielse, utan han börjar läsa upp samma bestämmelser som tidigare. Då hans engelska var ännu sämre än min egen kommer vi inte till något resultat och jag står fortfarande utan besked om tullfrihet.

Nu är goda råd dyra! Snart är det vinter med snö och is. Jag bestämmer mig för att besöka Ukrainska Ambassaden på nytt. Här kan man inte hjälpa mig ur knipan utan föreslår att jag ordnar nödiga handlingar på plats i Ukraina. Sagt och gjort, jag söker visum för besök i Ukraina, ordnar internationellt körkort, grönt försäkringskort, trafikförsäkring i Ukraina för lastbilen samt bokar plats på färjan Nynäshamn - Gdansk. Jag får nu brått att lasta drygt 250 banan-kartonger med kläder och skor, konserver, färska livsmedel, mattor, två TV-apparater, turistsängar, madrasser, filtar, kryckor, toastolar för handikappade samt cyklar och andra användbara ting.

Från Vaxholm ringer man och frågar om jag skall resa till Gammalsvenskby snart. Jag berättar att jag håller på att lasta och skall åka inom någon vecka. Man frågar om jag kunde ta med Petter Norberg, son till Maria och Nils Norberg, som är på besök i Sverige och skall resa tillbaka till Ukraina? Jag är inte förtjust över önskemålet och beslutar mig för att avstå från ressällskapet. Redan efter någon dags grubblande finner jag det vara ganska hårt att neka Petter åka med tillbaka till Gammal Svenskby, detta trots att jag (vi) nu blir tvungen att sitta och sova i bilen tre nätter under resan.

Vi kommer överens om att jag skall hämta Petter vid Östra stationen på Valhallavägen i Stockholm och att Petter endast hade en resväska samt handbagage med torrskaffning för resan. Han vill också köpa och ta med en begagnad pojkcykel till sin äldsta son vilket jag avböjde då jag redan hade mer än fullt och själv blev tvungen att lämna kvar 80-talet färdigpackade banankartonger. I stället lovade jag att skänka honom en pojkcykel som jag hade för avsikt att ta med mig ner till byn.

Fredagen den 7 november 1997 startar jag för att hämta Petter på avtalad plats. Det visar sig att Petters bagage nu blivit två stora resväskor plus handbagage vilket ställer till problem då jag endast lämnat utrymme för en resväska. I den hårda fredagstrafiken på Valhallavägen får jag nu plocka ut och stuva om så att jag kan få in det extra bagaget, och med hjälp av baklyften lyckas det att pressa in detta och så kan färden mot Nynäshamn starta.

Vid ankomsten till Nynäshamn uppsöker jag Nynäshamns Skeppsmäkleri & Spedition som ordnar alla frakt- och tullhandlingar och Calle på speditionen är dessutom hygglig och prutar 100 kr av de begärda 300 kr eftersom resans ändamål är en ideell och humanitär verksamhet. Därefter var det bara att åka ombord på M/S Rogalin. Här får vi en stor utsideshytt med 3 kojplatser. Efter att ha duschat och vilat en stund går vi och äter middag. Peter skyller på tandvärk och vill inte följa med till matsalen, men när han förstod att han skulle bli bjuden så ändrade han sig. Efter maten var det dags att gå till kojs. Det är skönt att veta att vi har en 18 timmar lång båtfärd framför oss lämplig till vila.

Lördag morgon kl 11.00 anländer vi till Gdansk i Polen. Före tullbehandling måste jag uppsöka en speditionsfirma som utfärdar färdhandlingar för transit transport av vårt gods. Återvänder till tullpersonalen som plomberar lastbilen och mot diverse avgifter kan vid 13-tiden fortsätta mot Warszawa/Lublin och den polska tullstationen i Hrebenne.

Efter att ha passerat Lublin i regnväder vid 23-tiden, stoppas vi av den polska polisen som säger att jag kört förfort. Då jag är noga med att följa alla vägmärken är jag tämligen säker på att jag hållit rätt hastighet och försöker att slingra mig från böter och förklarar på engelska att jag är på väg till Ukraina med humanitärt gods. Efter att ha studerat alla färdhandlingar och mitt internationella körkort ges ingen pardon då han upptäckt att jag är född i Ukraina.

Jag försöker ändå med att visa mitt färdskrivarblad men utan framgång, det är bara att betala 40 zloty (c:a 120 kr) för att få fortsätta. Jag betalar under protest och begär kvitto vilket jag också får. Bedrövad av denna motgång fortsätter vi mot gränsen och övernattar i bilen på den polska sidan.

Söndag den 9 november kl 06.30 anländer vi till den polska tullstationen. Jag betalar för plomberingen av lastbilen samt vägskatt och får efter c:a 2 tim fortsätta till den ukrainska tullstationen. Här skickas man som vanligt runt till det ena kontoret efter det andra, som skriver ut formulär vilka man sedan skall underteckna, då jag inte kan läsa ryska kan jag lika gärna ha undertecknat min egen dödsdom.

Vid 14-tiden startar vi mot Lwiv - Ternopol - Hmelnickij - Vinnica - Uman. Det visar sig att Petter inte kan läsa kartan, utan visar fel väg vid flera tillfällen, vilket jag dock uppmärksammar i tid. I trakten av Uman möter vi bilar med snö på taket och här fastnar vi i en av många poliskontroller.

Polisen anmärker att mina extraljus på lastbilstaket är felaktigt justerade och vill att jag skall justera dem. Jag förklarar att de har skakat loss ur sitt läge på grund av den dåliga vägen och att jag kan stänga av extra ljusen med en strömbrytare. Naturligtvis misstänker polismannen att jag kommer att använda dem igen så snart jag lämnat platsen vilket också är min tanke. Han hävdar att jag måste justera lamporna innan jag får åka vidare och ber att ytterligare en gång få se mina "dokument" vilket han naturligtvis får göra.

Att mitt i natten med köldgrader och i mörker klättra 2,5 m upp på lasbilstaket tilltalar mig föga och jag vägrar göra detta. Nu är polismannen verkligen bitter på mig och skickar iväg mig till sin chef i en byggnad intill. Petter ställer till besvär genom att briljera med att detta är en last med humanitara och vill följa med och översätta. Jag säger åt honom att stanna där han står och vänta tills jag kommer tillbaka från kontoret.

Uppe hos polischefen visar jag mina dokument och på två minuter är allt avklarat och jag har tillåtelse att åka vidare. Nere vid bilen säger jag till Petter att allt är klart och vi kan åka och sätter mig vid ratten. Petter dröjer och kommer och säger att polismannen vill ha dokumenten och vill kontrollera lasten. Nu blir jag arg och förklarar för Petter att jag inte har en tanke på att en 3:e gång visa dokument, att lasten var plomberad och att jag tänker fara vidare vilket han får förklara för polismannen. Petter är "skakis" men gör som jag sagt och vi får efter en stunds palaver fara vidare. Det har nu blivit måndag och det är dags att uppsöka en lugn plats och försöka sova några timmar.

Tidigt måndag morgon startar vi från Uman mot Kirovograd och Krivij Rig där Petter bor. Jag talar om för Petter att vi måste fylla diesel för säkerhets skull, då jag har halv tank och vill vara förvissad om att inte bli utan bränsle, vis av tidigare erfarenhet i detta område. Vi kör c:a 300 km utan att hitta något tankställe utmed vägen som är öppen, ty det råder brist på bränsle då årets kvot är förbrukad och man saknar pengar. Läget börjar bli en aning prekärt med risk för bränslestopp, men slutligen hittar vi ett tankställe som har diesel och vi fyller tanken med 110 liter således nästan tomt i tanken. Vi stannar och äter av vår medhavda torrskaffning och fortsätter till Krivij Rig dit vi kommer vid 14-tiden. Efter att ha lastat av Petters bagage och den utlovade pojkcykeln säger jag adjö till Petter och hans familj och fortsätter mot Berislav och Zmeevka (kommun där Gammal Svenskby ingår).

Jag kör i lugn takt och hoppas vara framme före mörkrets inbrott och blir ordentligt överraskad när det redan kl 16 blir kolmörkt. Här finns ingen gatu- eller vägbelysning, beroende på att Ukraina inte har råd att betala för el-ström. Nu gäller det att köra sakta och inte missa skylten till Berislav, vilket jag naturligtvis upptäcker i sista minuten, då jag även måste hålla ett öga på vägen för att inte hamna i diket. Backar några tiotal meter för att komma in på vägen till Berislav och sedan gäller det att hitta yl. Lenina.

I mörkret känner jag givetvis inte igen mig då det inte finns gatuskyltar så jag måste fråga om vägen. Hela staden verkar mörklagd och tom på folk. Så småningom hittar jag en äldre man som säger att jag skall svänga vänster in på tredje gatan så kommer jag rätt ut på vägen till byn. Du gissar rätt om du tror att jag kör fel, jag hittar några pojkar och frågar dem efter vägen till Zmeevka. Först får jag backa ett gott stycke och sedan vända bilen, en av pojkarna hoppar in i bilen, några andra springer före och visar mig in på rätt gata och sedan är det bara att fortsätta rakt fram. Tyvärr är jag dåligt förbered och har endast ett paket cigarretter att bjuda på som tack för hjälpen. Jag passerar den stängda brödbutiken och vet nu att jag är på rätt väg.

Efter en timmes körning i beckmörker har jag ingen aning om var jag befinner mig. Man kan inte föreställa sig hur mörk en höstkväll kan vara när det inte finns någon belysning. Envist fortsätter jag sakta framåt och får syn på några ungdomar vid en busshållplats och frågar dem efter byn Verbivka (Gammalsvenskby) eller den tyska kyrkan. Alla vill visa vägen och hjälpa mig. Man berättar att det finns två kyrkor i byn, den ena rysk och den andra tysk. Jag frågar efter den ryska kyrkan och prästen Kvito.

Till min stora glädje visar det sig att jag står precis där jag skall svänga vänster för att komma in till byn och har den tyska kyrkan rakt framför mig. Det som tidigare varit en dålig väg är nu ett hav av små sjöar. Tveksamt kör jag sakta vidare och hoppas att inte fastna i någon gyttjepöl. Jag svänger upp mot yl. Gagarina men det visar sig att jag istället hamnat på yl. Pobeda och har sjukhuset på min vänstra sida. Klockan är nu över 7 på kvällen och all el-ström är avstängd. Jag frågar efter Anatoli o Ludmilla Isatjenkos hus, det ligger 50 m längre fram och de har ett stearinljus brinnande i sommarköket.

De blir förvånade då jag dyker upp, vi byter några ord och de berättar att de nästa dag skall åka på sin yngsta sons bröllop i närheten av Kiev och beräknar vara borta en vecka. Ludmilla följer mig ut till bilen och säger att jag skall backa och svänga upp förbi sjukhuset istället för nästa tvärgata som är ofarbar. Jag åker upp och stannar utanför Emma Annas hus och går mot grinden, när jag försöker öppna den på glänt kommer två hundar springande. Jag stannar frivilligt och väntar, någon kommer mot mig lysande med en svag ficklampa. Det är Anna f. Hoas (60) och svärdottern, Ludmilla som frågar vem det är som kommer. Gissa om hon blir förvånad när hon får veta vem det är. Vi fortsätter in i stugan där man blir lika överraskad. Man öppnar de stora grindarna så att jag kan back in och parkera för natten. Lastbilen har bra backljus, vilka jag nu får god nytta av. Vi går in i stugan och nu har man dukat upp matbordet så vi sätter oss till bords. Nu är jag äntligen, trött men välbehållen och utan missöden, framme i Gammalsvenskby.

Tisdag den 13 nov. Armar och ben känns som gelé efter den långa, skakiga resan och ryggen värker varför dagen får bli vilodag. Alvina Bila (76), Emmas syster, kommer på visit och blir förvånad då hon får syn på mig. Senare på dagen kommer Emil Norberg (74) på besök, han hade varit på posten och där hade man reda på att jag var i byn, men Emil trodde dem inte utan gick upp till syster Emma (82) för att själv se om det var sant. Snart är huset fullt med folk och vi får tillfälle att utbyta hälsningar och skvaller vid kaffebordet.

Tidigt onsdag morgon far vi för att ordna med mina tullhandlingar samt proviantera för de närmaste dagarna. Vid återkomsten sent på eftermiddagen väntar ett dukat middagsbord. På kvällen plockar Anna och jag diverse livsmedel i påsar och går ut med dem och hälsar på hos de närmast boende "svenskarna", bl.a. Ivan o Alvina Bila, Nils o Maria Norberg, Maroska Utas, Lilly Hansas, Arnold o Lisa Hansas samt Ivan och Elsa Kozenko.

Torsdag gör Anna och jag motsvarande besök hos "kirris" Johannes o Tassia Utas samt Johannes syster Emma.

Vi vandrar till Kostirka (Klosterdorf) och besöker Anna Bila, Nils o Elin Herman (64) och fortsätter sedan till Zenija Hansas. Efter lunch fortsätter vi att vandra i Verbivka (Gammal Svenskby) och besöker Igor Annas, Andreas Annas, Emil Norberg, Agafia Hoas (92), Emma Malmas (79) och systern Anna Utas (85) Därefter ner till Gustav (68) o Elin Annas och Melitta Prasalova f. Portje (71).

Fredag gör vi en biltur till Mitjorin (Schlangendorf), men först stannar vi hos Roman och Ina Tjepiljak i Michalovka (Mühlhausendorf), de har flera vuxna barn varav det äldsta Valera (35) är gravt handikappad. Därefter besöker vi Anna Portje (74), Anna Ljutko (Sigalet), Annas syster och bror, Marta och Emil Sigalet. Emil har tidigare varit bosatt i Tadzjikistan men återvänt till byn. Vi besöker också Gustav Knutas (85) som bor hos dotter och måg, Emma (57) o Edvin Martis. Därefter vidare till Elsa Herman, Emma Jankova (Buskas?) samt Maja Buskas med sonen Vitja (Viktor). Sedan vidare till familjen Utas som har en handikappad flicka samt ytterligare en familj med handikappad flicka. Säkerligen har jag glömt att nämna några svenskättlingar, men de äldsta bör vara med. Nu är första varvet avklarat och alla fått sitt smakprov av korv, konserver, kaffe, och pepparkor.

Jag har köpt och tagit med ett 30-tal reproduktioner av Carl Larsson (dotter i köket) och August Malmström (Grindslanten) och ger varje familj en bild som minne från oss och Sverige. Inga-Lill bor på promenad avstånd till Carl Larson gården i Sundborn där Anna och Ludmilla varit på besök när dom gästade Inga-Lill 1996. Själv bor jag inte långt från Rotebro där Grindslanten målades.

Naturligtvis har Inga-Lill och jag också många Ukrainska vänner bl. a. våra "fadderbarn" Ira, Sascha och Andrej, samt handikappade, ensamstående och andra fattiga, men finner ingen anledning att räkna upp dem eftersom Ni ändå inte känner dem.

Lördag morgon kommer Elsa Kozenko med honung till vår frukost, andra bidrar med bröd, smör, saltgurka, ägg, frukt m.m. Så här går det till när det kommer svenska gäster till byn. Alla ställer upp och vill bidra med vad man kan.

Nu är det dags att spola bort den grövsta leran på lastbilen, snygga till cyklarna, lasta av och fördela de första kartongerna med kläder. Jag bär ut toastolar för handikappade till Emma Annas, Alvina Bila där Ivan är mycket sjuk, Emil Norberg som också är krasslig, sedan till Elin och Gustav Annas. Elin har astma med svår andnöd som följd och har flera gånger varit nära att ge upp. Senare får Anna Portje, som nu är änka, den sista stolen.

Idag är det "turdag" i mer än en bemärkelse, Emma och Anna får sin pension för juni månad, 37 resp. 40 grivna. Tyvärr räcker inte pengarna så att alla i byn kan få sina sina åtrådda kontanter. Man berättar för mig att det tidigare i veckan varit protester i Berislav med anledning av den uteblivna pensionen. Några lyxbilar med tjänstemän från regeringskansliet i Kiev kommer på besök och omringas av uppretade pensionärer.

De har inte fått sin pension på länge och släpper bilarna varken fram eller tillbaka. Pensionärerna blir hotfulla och tjänstemännen kallar på polishjälp. Men polisen har inte fått lön på 5 månader så de kommer inte till undsättning. Ryktet säger att det kom fram resväskor med pengar som sedan börjande att fördelas till pensionärerna och det hela löste sig.

Söndag den 16 nov. Anna Annas f. Hoas och Alvina Bila f. Norberg följer med i lastbilen till den Tyska Kyrkan där vi bevistar Högmässan, träffar prästen Ulrich Schenker och barnkören som är mina skyddslingar, samt många svenska vänner.

Kyrkan påminner mycket om den gamla Svenska kyrkan, som jag minns den, men är större. I kyrkan är det kallt då man inte har centralvärme, vilket förhoppningsvis blir klart till nästa år.

På eftermiddagen besöker jag Elsa Kozenko, syster till "kirris", som nu får en TV och vi kan se på bilder som jag tidigare tagit med min filmkamera.

Måndag morgon börjar utdelningen på allvar. Vädret är som vanligt dvs. snålblåst, vått och disigt. Jag drar med hjälp av min handkärra ut ett 25-tal kartonger eftersom vägarna på vissa ställen är oframkomliga med bil.

Senare på eftermiddagen far jag bort till Anna (Sigalet) i Schlangendorf med en TV och som nu kan visa "svenskarna" bilder från TV program i Sverige som jag spelat in. Med mormor Berwald har jag skickat bud efter våra "fadderbarn". Ira är nu 14-15 år gammal. När vi träffade Ira första gången var hon i 10-års ålder, mycket rädd, misstänksam och talade inte. Hon fick inte gå i den vanliga skolan utan var intagen på en skola för handikappade några månader per år.

Inga-Lill som varit skolkurator misstänker att någon förgripit sig på henne. I dag hjälper hon sin mor att mjölka kolchosens kor. Hon får en flickcykel. Tyvärr hittar vi i mörkret inte nyckeln till låset så jag föreslår att hon skall komma tillbaka nästa dag i stället (Anna översätter). Ira blir ledsen och gråter, ty hon är rädd att någon annan skall få den. Hon säger att bröderna säkert kan öppna låset och vill ta den med sig nu vilket hon givetvis får göra. Jag är säker på att vår bekantskap givit henne och familjen status och bidragit till att göra henne till en glad och öppen flicka.

Tisdag morgon kommer Gustav Annas och frågar efter sina bandade kartonger från Birgit Nissa. Det är andra eller tredje gången han är här och jag visar att deras kartonger står långt in på flaket så han får vänta. Gustav blir sur och det blir jag med. Jag säger åt Gustav att han själv får plocka fram sina kartonger och ställa tillbaka de som står i vägen för honom. På flaket finns fortfarande c:a 250 kartonger så han inser att det inte blir lätt och ger upp.

Fortsätter så att gå ut med kartonger i lervällingen till Alvina och hennes döttrar, därefter till Lilly som bl. a. får en päls som passar. Anna följer med ner till Anna Bila och familjen Nils Herman (64). Nils far är bosatt på Gotland, jag undrar vad han gjort för sin son? Vi går vidare till Zenija Hansas och "dollar pojken". Zenija bor med son och barnbarn. Denna gång får hon kryckor, några av mina värktabletter då hon har ont och svårt att gå. Hon får också några stearin ljus och börjar gråta av glädje, ty hon har inget att lysa med när el-strömmen stängs och snart är det första Advent.

Jag är övertygad om att hon inte haft besök av några prominenta svenskar. Väl "hemma" igen hittar jag ett sängbord och går ner till Malmas där Emma och syster Anna Utas vårdas av svärdottern Katja. De får var sin kartong med fina kläder, Katja får en päls som Inga-Lill köpt och Anna får sängbordet. Det visar sig att just idag fyller Anna 85 år.

Onsdag. Den handikappade mannen med en arm, son och dotter har flyttat och ingen kan svara vart han tagit vägen, så vi kan inte lämna hans kartonger. Däremot är Moldaviskan (änka) hemma och blir lycklig när vi kommer på besök. Hon får tre kartonger till sig och sina barn.

Modern till pojken i rullstol blir utan då deras kartonger tyvärr inte kommit med. Mamman har bytt bort de fina och varma kläder, som Inga-Lill skaffat till sonen, mot vodka vilket hon får en uppläxning för genom Anna. Jag ber Anna att senare lämna över lite kläder till pojken så att han inte behöver lida för mammans alkoholproblem.

Även många svenskar blir utan kartonger då ett 80-tal inte fick plats på bilen vid denna resa. På kvällen bjuder Anatoli och Ludmilla på stor middag med champagne.

Torsdag. Jag skjutsar Anna och svärsonen Valeri till Berislav med 7 säckar solroskärnor som Halia (Galina), Annas äldsta dotter, fått i "lön" och nu skall pressas till matolja. Tyvärr var fabriken stängd så vårt besvär är förgäves som så ofta här nere. Vi åker och försöker hitta en mack med dieselolja men även detta misslyckas då årets kvot är slut. Den enda station som har diesel är stängd då ägaren är anhållen för "fuffens". Vi återvänder till basaren (torget) och inhandlar en säck socker som skall räcka för vintern. Nog förstår jag att sockret skall användas för ett helt annat ändamål men håller tyst. Därefter åker vi och hämtar en TV som varit på reparation, kostnad en flaska vodka. Efter att ha handlat färskt bröd i stadens enda bageri, du kan välja ljust eller mörkt, återvänder vi hem.

Senare kör jag ut kartonger till Gustav Annas. Gustav har två söner, den ena har inte mindre än 10 barn. Dessa familjer har Birgit Nissa i Orsa anammat som sina "fadderbarn". Elin o Gustav med 10-barns familjen är vår största "kund".

Åker till Anna Portje som får sina kartonger jämte andra saker. Möter Simon Norberg (Anna Portje' bror) som får kostym med två par byxor och skor. Simon har två döttrar i Sverige och har visum klart för att besöka dem så jag erbjuder honom att åka med mig till Sverige. Simon avböjer erbjudandet och säger att han vill besöka dem till våren och ta med sin son. Jag frågar hur han vet att han lever då, men får inget svar.

Jag hämtar Anna Sigalet och åker till Gustav Knutas med två kartonger, Gustav är blind och har ett stort sår på högra kinden samt ett mindre på näsan, cancer? Emma, dottern, är också hemma och skäms en aning då hon några dagar tidigare varit och beklagat sig över att de minsann aldrig fick något paket från Sverige, nu kunde jag visa foto på att jag varit där vid min förra resa och lämnat flera kartonger.

Vi fortsätter till Andreas Utas som får två kartonger, han har en handikappad flicka. Det finns ytterligare en familj med handikappad flicka som även får en kartong. Sist åker vi till Lidia Utas, Anna Utas (85) dotter som också får en kartong. Lidas make har tidigare under året hängt sig, ett vanligt sätt här, när sjukdom och plågor blivit allt för plågsamma, då ingen läkare bryr sig och medicin saknas.

Fredag. Åker med Anna, Loda (Annas dotter) och Nadja till Berislav där vi skall hämta Annas halvbror och Nadjas make, Andreas Hoas på sjukhuset. Andreas har varit intagen för vård på grund av hjärnblödning och är i dålig kondition, gråter och vill hem. Han kan inte röra vänstra armen eller tala och har svårt att gå. Nadja får betala sjukhuskostnaden med ägg, potatis, sylt etc. jämte kontanter. Här som på annat håll gäller byteshandel.

Vid mitt förra besök och min 70-års fest visade Andreas hur kosackerna dansar. Innan vi hämtar Andreas har vi varit på tre ställen och jagat diesel med samma klena resultat som tidigare, vi har åter besökt basaren och inhandlat en säck mjöl m.m. Vid hemfärden får Andreas, stödd av Nadja, sitta i förarhytten. Anna och Loda får sitta på flaket bland en mängd kartonger. På eftermiddagen gör jag en tur till Gustav o Elin Annas och lastar av några kartonger, kryckor, kaffe och från Birgit godis till barnbarnen. Melitta som bor intill får en kartong samt kaffe, Melitta är glad och nöjd.

Lördag. Åker till Anna Sigalet som följer med till syskonen Marta o Emil, vidare till Elsa Herman som bor i huset intill. Sedan far vi till Maja Buskas (57) och sonen Vitja (22) som nu får två turistsängar, madrasser, filtar, matta och ytterligare en kartong som jag "omfördelat" från någon annan, de har tidigare fått ett par kartonger och en kassettradio. Familjen Buskas är troligen den fattigaste familjen jag träffat i byn.

Vi åker till Frau Schults som leder barnkören i Tyska Kyrka. Hon var inte hemma men vi lämnar ändå ett par kartonger till henne. På kvällen är jag bjuden till Anatoli och Ludmilla på Te med tilltugg. Ludmilla är sjuk och har 39 graders feber, hon får 10 värktabletter av mig.

Ludmilla går vanligtvis till den Tyska Kyrkan, men idag gick hon, på grund av sjukdom, till den ortodoxa och prästen Kvito som läste "Fader Vår" för henne och skall återkomma till honom i morgon bitti.

Söndag den 23 nov. klockan 9:30 åker jag med Anna och Nadja till den Tyska Kyrkan. På vägen dit stannar vi mitt emot gravgården där vi söker upp farbrodern till den föräldralösa pojke, som studerar på internatskola i Berislav. Farbrodern berättar att pojken inte hörts av på ett halvår, men troligen skulle komma på besök till Jul. Han visste att pojken numera studerar i Cherson men vet inte adressen till honom. Tveksamt lämnar jag av två kartonger med kläder och skor och hoppas att de når fram till pojken, eljest lär de säkert få fötter, förhoppningsvis får någon annan behövande nytta av dem.

Väl framme i Kyrkan ser jag att den är i det närmaste fullsatt, barnkören tågar in under sång och tar plats varefter det blir högmässa och nattvardsgång, man sjunger psalmerna växelvis på tyska och ukrainska.

Jag hade tidigare fått en skriftlig inbjudan att närvara vid Iras dop. Modern har tyvärr inte i tid talat med prästen Ulrich om detta, så han måste avböja förrättningen, för att inte stöta sig med de andra prästerna. Här finns förutom den tyska församlingen, en ukrainsk ortodox, en katolsk och sedan den svenska församlingen med besökande präster från Sverige. En aning trångt så att säga.

Efter högmässan fotograferar jag och har bl.a. bestämt träff med flickan som fått den andra flickcykeln. Ofta när någon översätter uppstår missförstånd, hon har inte cykeln med sig, men fotografering blir det. Det förtäljs att flickan är sondotter till Gustav Knutas.

Måndag. Damen med hjärnblödning får sin kartong, hon är mycket sjuk och har inte långt kvar och hennes syster vakar. Maroskas sjungande kompis får sin kartong. Zenija Hansas får skor och stövlar. Barnbarnet "dollarpojken" fick sitt namn genom att han tiggde dollar av Inga-Lill, nu får han fina skor och lätta stövlar. Zenijas båda söner får skor och gummistövlar.

Tisdag och återstoden av veckan går åt att prova och fördela skor till alla svenskar. Prästen Ulrich får några kartonger med mjukdjur och fina skor som han skall fördela till barnkören när jag rest och till behövande vid sina sjukbesök. Ulrich är en präst av rätta sorten och gör ett enastående arbete på alla sätt och har min beundran.

De kartonger som jag "omfördelar" ger jag till behövande ukrainare bl.a. till familjen där fadern hängt sig samt pojken med "spetsig näsa" m.fl. Detsamma gör jag med återstoden av skor. Också Nina Klimenko (döv) står på "listan" och har fått en kappa, skor m.m. av mig samt div genom Anna. Nina har skrivit till "prästen i Sverige", med god hjälp av Emma Malmas, och beklagat sig över att hon inte får något från mig.

Jag försöker i första hand hjälpa äldre "svenskbybor" då det är med dem jag kan samtala. Naturligtvis vill jag hjälpa så många som möjligt, ensamstående, sjuka, handikappade, grannar m.fl. Möjlighet att hjälpa alla i byn har jag inte, till detta behövs ett godståg med förnödenheter. Min last om 275 kartonger m.m. är som att spotta i havet.

Söndag den 30 nov. 1:a Advent. Vi besöker åter Tyska Kyrkan och lyssnar på Högmässan, barnkören samt solosång. I dag är det mycket kallt, nästan 0* i kyrkan och förmodligen sista dagen då den är öppen, därefter skall man använda en mindre lokal med kamin. Efter Gudstjänsten är det dags att ta farväl av alla vänner och de blir flera vid varje besök. Väl tillbaka hemma hos Emma är bordet dukat till avskedsfest. Många vänner har kommit för att säga adjö, önska lycklig resa, sjunga och skicka hälsningar och brev samt tacka alla dem som bidragit med gåvor av alla slag till resan, vilket jag härmed överbringar.

Måndag den 1 dec. Nu är dagen inne för avfärd. Tidigare har vänner kommit med diselolja i dunkar som de "skaffat" och tillsammans med min jeepdunk har jag nu tillräckligt med diesel för att ta mig till Odessa.

Så är tiden inne att säga farväl och det blir nya kramar, pussar och välgångsönskningar samt önskan om Guds välsignelse och en lycklig hemfärd.

Resan går nu via Berislav - Cherson - Odessa - Uman - Lwiv - Rava Ruska - Lublin - Warszawa - Gdansk - Nynäshamn.

Fredagen den 5 december klockan 19.00 är jag utan missöden tillbaka i Stockholm.

Kära vänner nu är det nytt år, 1998, med nya prövningar.

Lastbilen står i det närmaste färdiglastad med kläder och skor för vintern och andra nyttiga saker som toastolar för handikappade, barnvagnar, cyklar, leksaker m.m. Inte heller denna gång får jag plats med allt utan 100-talet kartonger med kläder och skor blir kvar till nästa gång.

Skall detta bli stående i Sverige? Naturligtvis inte. Därför skriver jag till Er och ber om nya generösa bidrag. Adressen är fortfarande: Gammal Svenskby Vänner, PG- 429 90 40 - 8.

***********************

Kuriosa: Till tack för Ert bidrag sände jag ett vykort till Er alla. Tyvärr var detta förgäves då endast c:a en tredjedel kom fram. Först var det fel format på kuvertet, sedan ingen ukrainsk avsändare, problemet löstes dock mot att jag betalade portot 1:10 + 40 kopek extra.

Valuta: För en US $ får du 2 Griven. 1 grivna = 4 kr. Normal pension är runt 40 G eller drygt 300 kr beroende på hur mycket du arbetat. En poliskapten tjänar 120 G/månad eller 480 kr.

Skola: Klasserna 1 - 4 är gratis, klasserna 5 - 10 kostar 15 G/månad för mat. Gymnasium kostar i inträde 700 G plus månadsavgift samt kostnad för mat och husrum.

Buss: Bussen går vanligen 2 gånger per dag till Berislav/Kachovka, kl 06.00 och 07.00 och åter från Berislav till byn kl 13.30 och 14.30, pensionärer åker fritt till Berislav. Övriga betalar för enkel resa 1 G, till Berislav och 1.70 G till Kahovka.

Basar priser: 50 kg Mjöl kostar c:a 40 G eller 3,25 kr/kg

1 säck Strösocker (50 kg) kostar 50 griven eller 4 kr/kg

1 kg ris kostar 1,80 -2,00 G eller 4,00 kr/kg

10 ägg kostar 2,00 G eller 8,00 kr

2 limpor (litet formbröd) kostar 1,25 G eller 5,00 kr

100 påsar Liptons Te kostar 8,00 G eller 32,00 kr

1 burk Instant Coffee, c:a 32 gr kostar 6,00 G eller 24,00 kr

500 gr Vodka kostar 3,50 - 4,00 eller runt 15,00 kr

1 ton Kol att elda, kostar 140 G eller c:a 560 kr. 3-4 ton/år.

1 ballon Has (gasol) kostar 15 G eller 60 kr, räcker 2-3 mån.

Mina banankartonger säljer man för 4,00 G eller 15,00 kr styck. De används för transport av grönsaker etc. och är således även tomma värda "guld".

Nu har Ni på ett bekvämt sätt, i bästa fåtöljen, fått följa mig på min resa till Gammal Svenskby och upplevt några av mina äventyr på vägen och i byn. Det har varit trevlig att ha Er som ressällskap.

Tack skall Ni ha allesammans och ha en bra sommar.

Bästa Hälsningar

Arvid Norberg

*******************************************