|
Räddning på väg
Nu var det inte politiskt lämpligt att skriva brev med rop på hjälp. Den finurlige läraren Kristoffer Hoas sände brev till Sverige, där han använde sig av valda bibelcitat för att mottagaren skulle förstå nödläget. Lukas 8:24; ”Mästare, hjälp vi förgås”, var ett sådant. Nödropet kom fram till ärkebiskopen Nathan Söderblom i Uppsala.
Domkapitlet förvaltade den insamling på 80,000 kronor som skett 1919, men som inte kunnat föras ut på grund av kriget. Nu anslog man 10,000 kr av dessa medel till inköp av spannmål. Röda Korset, Rädda Barnen och KMA samlade samtidigt in pengar till medicin, livsmedel, filtar och kläder.
Foto W Sarwe Julafton 1921. Rödakorsdelegaterna Gösta Cedergren och W Hebbel skymta i bakgrunden. I förgrunden en rysk kommissarie samt familjerna Hoas och Norberg.
Julafton 1921 anlände Röda Korsets representant Gösta Cedergren och W Hebbel. Färden gick över Reval och Moskva
Cedergren hade med sig tre järnvägslaster proviant till distriktet. Ett 10-tal bybor hade avlidit av svält strax före Cedergrens ankomst.
Att det inte blev flera berodde på att byborna fått höra att hjälpen var på väg, och nu gemensamt gjort slut på de sista små reserverna. I februari 1922 fick man ytterligare tillskott. Då anlände 2 vagnslaster råg jämte en mindre summa pengar för varje person. I mars var förråden på nytt tömda och svälten väntade runt hörnet.
I de tyska byarna där man inte fått hjälp på samma sätt, dog 10-talet personer varje dygn. Vid påsktiden var läget akut, fläcktyfus och dysenteri härjade och äldre ensamstående dog av svält.
Från Klosterdorf finns en förteckning på över 90 personer som dött av svält, och i Mühlhausendorf hungrade samtidigt 11 personer ihjäl. För Schlangendorf saknas uppgifter. I staden Cherson uppges att antalet döda i svält från mitten av januari till mitten av april 1922 uppgått till 6 479 personer.
Påskdagsmorgon 1922 tillbringade svenskbyborna som brukligt på gravgården. Allt enligt gammal sed, plötsligt ser de en vit ångare sträva uppför Dnjeperfloden. I fören syntes den Svenska flaggan och Röda korsets flagga vaja. Efter en innerlig tacksägelse-stund skyndade sig alla, såväl ung som gammal ner mot stranden.
Missionären Wilhelm Sarwe från Degerfors, vilken Röda korset utsett att leda expeditionen skriver: ”Jag behöver väl knappast gå in på någon skildring av alla de känslor som i denna stund stormade över mig”. Med glädjen över att stå vid målet, som det kostade så mycket möda att nå, blandade sig smärtan av att se de kära svenskarna nästan dödsmärkta av hungersnöden. Nära två månader hade de saknat bröd. Förutom detta var jag ivrig för att hinna få gåvorna avlastade på de två stipulerade dagarna. Vårfloden kunde när som helst översvämma ängarna och omöjliggöra avlastning direkt från båten till land.
Under tacksamhet och jubel firades högmässa, av alla som kunde ta sig till kyrkan därefter började avlastningen. Säckarna med säd och mjöl lastades på vagnar och forslades på omväg upp till byn. Lådorna fördes på större eller mindre roddbåtar, över de översvämmade ängarna mellan träden, närmare land. Mot aftonen på annandagen var alla 1,156 kollina lyckligt i Svenskbyn, och ”Odessa” kunde sträva söder ut till Svarta Havet.
Söndagen den 22 maj 1922 firas tacksägelsegudstjänst i kyrkan. På lördagen hade utdelningen avslutats, och nu söndag morgon samlades alla som kunde till tacksägelsegudstjänst. Det var en fröjd att se alla de högtidsklädda, glada och tacksamma svenskarna, i den till trängsel fyllda och vackert smyckade kyrkan.
Den dystra dödsnatten var förbi. Alla kände sig som ett folk som uppstått ur graven och nu med nya krafter åter börjat sin jordevandring. Den minnesvärda gudstjänsten inleddes med högmässa, som läraren Kr. Hoas och jag hjälptes åt att göra så högtidlig som möjligt, och varvid även Litanian (allmän kyrkobön under fastan) utfördes. I allas ögon kunde man avläsa den stora vördnad, glädje och hunger, varmed förkunnelsen av Ordet mottogs.
Därpå följde den mest gripande delen av högtiden. En innerlig längtan hade gripit alla, att gemensamt få fira Herrens heliga nattvard. Många av byns män och kvinnor var starkt engagerade, gudfruktiga människor. De genomgångna prövningarna hade satt djupa spår i deras själ. Under de gångna orosåren hade ingen nattvard kunnat firas. Vin saknades, som det hette.
Det verkliga förhållandet var, att den som lyckats gömma ett litet vinlager inte vågat tala om det för någon. Nu fattade innehavarna mod och grävde fram det lilla förrådet ur jorden.
Detta var en minnesrik stund, och en stor märkesdag i svenskarnas liv. Över fyrahundra (400) personer deltog i nattvarden, bland dem 52 av de unga i konfirmationsåldern. I denna stora skara, av unga och gamla, hade en stor del inte haft något hopp, att någonsin få vara med om en sådan högtidsstund. Gudstjänst och nattvard, som dragit ut över 3 timmar, avslutades med tacksägelse till Herren, för den underbara räddningen.
Under hela församlingens djupa rörelse, framhöll läraren Kristoffer Hoas och kyrkvärdarna Johan Buskas och Kristoffer Annas hur allt hopp varit ute, då sändningen anlände på påskmorgonen.
De bad mig framföra deras tack till hela Sveriges folk.
Till prins Carl, och svenska Röda Korset som tog expeditionen under sitt beskydd. Till Ärkebiskopen och Uppsala domkapitel som tog initiativet till expeditionen, lika så till Herman Neander för hans outtröttliga arbete för undsättningen och till skriftställaren Jacob Blees som även med varmt intresse arbetat för expeditionens bästa /…/. Vidare ett varmt tack till Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, samt Kvinnliga Missions Arbetare (K.M.A.) och Svenska Missionsförbundet.
I denna stund uppsändes starka böner för Sverige och dess folk. Sedan slutpsalmen sjungits kom alla för att säga tack även till mig. Efter gammal sed kom åldersmännen, sedan de yngre männen och ynglingarna. Därefter trädde äldre och yngre kvinnorna fram och slutligen de unga flickorna och barnen.
Först när kyrkfolket kom ut ur kyrkan kunde man riktigt beskåda och hälsa på varandra. Såväl män som kvinnor såg riktigt välklädda ut, fastän de svenska plaggen utgjorde exempel på de mest skiftande former och snitt. Grannarna kände i hastigheten inte igen varandra.
Drömmen om att återvända till Sverige finns fortfarande. Att tanken på Sverige fanns på djupet hos svenskbyborna förstod jag då man berättade för mig, att flera av de hungerlidande under feberyrseln hade talat om, att Sverige skulle hämta hem dem med flygskepp. – Blott några månader senare – slutade Petter Buskas sin för Svenskbyn så välsignelserika levnad (1922).
Foto W Sarwe
Byäldsten Petter Buskas blev den första person, som jordades på den nya gravplatsen, som vi hade invigt under min vistelse här.
Minnet av Petter Buskas lever kvar bland Gammelsvenskarna. Han var - säger de - som en far för byn. Så snart han hörde, att någon led nöd eller insjuknat, var han genast redo att hjälpa dem, utan att någon behövde be honom om det. Till de fattiga kom han med pengar, bröd och ved. Av Petter Buskas anhöriga har jag hört, att han under den sista veckan, då han låg på sin dödsbädd, talade med de sina om uppbrott och sade: ”Tiden är nu inne att bryta upp från Dnjeper, här kan ingen längre leva, ställ så ni kommer härifrån.”
Det var för mig en minnesrik dag, den 25 maj 1922, då jag efter uträttat uppdrag stod färdig att avresa från Gammalsvenskby, skriver Wilhelm Sarwe. Vi hade kommit överens om att läraren Kristoffer Hoas skulle medfölja till Odessa och därifrån till Sverige för att prästvigas.
Vid vår avfärd samlades alla på den stora skolgården. Ögonblicket var gripande. De sju veckor som jag levt tillsammans med Gammalsvenskarna, var förknippade med många minnen. De mörka av hunger förtorkade och pinade anletsdragen hade återfått den friska färgen och såg strålande ut. Barnen som legat avtärda och hjälplösa i hemmet, hade nu återvänt till sina lekar och tumlade livat om på sina lekplatser.
På skolgården stod skaran av dessa modiga, hårt prövade kvinnor i sina vita förkläden, sina nysydda blusar eller i dräkter och skor från Sverige. Det var som om de kommit från en annan värld, likaså deras män, fäder och söner i sina kläder från ”Svensklandet”. Även ryska och tyska vänner stod förnöjda på gården.
Nu stod vi där och avskedets stund hade kommit. En av svenskarna kom fram till mig och viskade: ”Våra kvinnor vill sjunga en sång till avsked”. Med kraftiga, klara röster sjöng kvinnorna, en från tyska översatt psalm, varefter vi i bön befallde oss i Guds händer. Stärkta av denna stilla stund sade vi farväl till varandra. Jag fick famnen full av varma hälsningar till Sverige. Det låg något av försoning och frid över vårt avsked på stranden av det gamla Zaporognästet.
Kristoffer Hoas prästvigdes den 15 september 1922 i Uppsala. Över 500 personer var närvarande i domkyrkan. Invigningen förrättades av ärkebiskop Nathan Söderblom.
Ärkebiskopen assisterades vid altaret av domprosten Stave och proffesorerna Göransson, Reuterskiöld, Lizell och Linderholm samt prosten Hellenius, kyrkoherde Herman Neander och komminister Malmberg.
I processionen deltog dessutom general Uggla som representant för prins Carl, pastor Wilhelm Sarwe och kapten Paul Isberg representerade Röda Korset och C. Wirgin som lett insamlingen för Gammalsvenskby kyrkofond.
Ärkebiskopens tal till Gammalsvenskbys blivande kyrkoherde:
”Långt borta på den ryska steppen haven I, en handfull svenskar, bevarat vårt språk och den evangeliska tron. Redan i unga år kallades Du att undervisa, och i kallet fogades den maktpåliggande uppgiften att leda gudstjänsten i församlingen. Det har länge förunnats Dig att för våra medbröder och trossyskon i det fjärran landet förtälja om Guds trofasthet och barmhärtighet. Vid framskriden ålder och med en väsentlig del av Ditt livsverk bakom Dig träder Du fram i helgedomen, i Svea rikes centralhelgedom, för att genom Guds eget ord enligt hans befallning och löfte samt genom bön under händers påläggning invigas till prästerlig tjänst i Kristi återlösta församling” /…/
”Under världsorons år har det ena budskapet efter det andra nått oss om hur Din lilla församling fått pröva mycket nöd och olycka. Med psalmistens erfarenhet skall du åter göra oss levande och föra oss upp igen ur jordens djup har besannats. Säg Dina bröder och systrar där nere i Din by, att den högtid vi idag fira i Uppsala domkyrka beseglat gemenskapen mellan oss i tro och kärlek trots hundramila-vägarna, som skilja oss åt. Så vilja vi, trots nöd, som råder eller hotar, tillsammans prisa Gud för hans trofasthet och lovsjunga honom, som är allena helig”.
*****
Under pastor Hoas’ besök i Sverige 1922 kom Svenskbys avsaknad av kyrkklockor på tal. Ärkebiskopen gjorde även denna gång den lilla församlingens sak till sin och vädjade till Sveriges folk.
Klockgjutare Bergholtz skänkte storklockan och göt lillklockan med 25 procent avdrag på priset. Gammal-Svenskby hade nu både kyrka, präst och klockor! Första gången klockornas malmtoner ljöd, över steppen och floden, var det till tacksägelsegudstjänst och det är väl troligt att pastor Hoas’ ingångsord var desamma som storklockan bär på sin rund:
”Åkalla mig i nöden så vill jag hjälpa dig; och du skall prisa mig.”
Svenskbyklockorna. De tre klockorna anlände till Gammalsvenskby till Jul 1922.
Sista ringningen i klockorna blev den 14 juli 1929. Klockorna ringde över Gammal Svenskby en full timme. Alla visste vad det betydde: Uppbrott!
Strax därefter återfördes de till Sverige. Detta beroende på att de var antecknade som Röda Korsets egendom.
Sex år gick. Man skrev nu 21 juli 1929. Som för 150 år sedan låg ryska pråmar väntande på den lilla svenska folkspillran för att föra den ett stycke på väg mot det nya hem, som sierskan lovat den.
*****
|
|
©2005 Gammalsvenskby Vänner. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: tisdag 19 juni 2012.
