Den 1 maj 1782 anlände Dagösvenskarna till sin nya hemvist.
Att bygga upp en ny koloni vid Dnjeper blev inte lätt.
Några färdiga hus eller färdigbesådda åkrar, som man lovat utvandrarna från Dagö syntes inte till.
Invandrarna sägs ha blivit inhysta i ett par av garnisonens baracker, där de hade det så trångt att de knappast kunde vända sig på nätterna. Bytraditionen vet att berätta, att man för att få tak över huvudet, fick hjälp av en gammal kosack från garnisonen att gräva ut enkla jordkulor (zemljankor) ett stycke upp i strandsluttningen.
När de äntligen kommit till ro vaknade väl också sorgen och saknaden efter dem som blivit kvar utefter den mer än 200 mil långa vägen tvärs genom Ryssland.
Stäppen kring nedre Dnjeper räknas inte till svartmyllans rika och fruktbara område.
Den jord som Dagösvenskarna tilldelades hörde till det magraste i detta område, den gula sandblandade leran ägde en ganska låg mullhalt. Jordbruk och fiske av de slag man var kunnig i hemifrån Dagö gick inte att bedriva.
Förutsättningarna vid flodstranden var helt andra än vid Östersjökusten. Fisket blev ändå räddningen för byborna. Av kosackerna lärde man sig nya fångstmetoder när de gamla inte fungerade och på så vis hankade man sig fram.
Klimatet var här helt annat, tropisk hetta kombinerad med långa torrperioder under sommaren, och ofta kalla vintrar där förekomsten av snö inte var ovanlig.
Dnjeperkosackerna levde vanligen på fiske och röveri, de var mycket vänligt stämda mot svenskarna. Det sägs att närmare 15,000 Dnjeper-kosacker gick över till Karl XII, samt att Don-kosackerna var deras dödsfiender.
Av de drygt 1200 emigranterna återstod nu endast 535 personer.
Därav 53 mycket sjuka personer, som fördes vidare till sjukhuset i Cherson där de senare avled. Det råder inget tvivel om att mer än hälften av de förvisade dog under vägen till det land som ”flödade av mjölk och honung”.
Några färdigbyggda hus eller böljande sädesfält hade inte väntat Dagöbönderna vid deras ankomst till löftenas land.
Bara någon vecka efter ankomsten hade de fått order att resa till Kitzi-Kirmen, (Berislav) för att hämta de husdjur och redskap som myndigheterna skaffat åt dem.
Varje bonde fick köpa två oxar, en ko, en plog, en harv och lite råg till utsäde, för vilket de inte behövde betala förrän efter tjugo år.
Kronans frikostighet sträckte sig så långt, att svenskarna under den första vintern fick underhållsbidrag om 20 kopek för vuxna och 10 kopek för barn per dag.
Kort efter nybyggarnas ankomst, och under kosack-hövdingens ledning, började nybyggarna uppföra sina små stockstugor.
Så snart stugorna var färdigbyggda kastades det lott om vem, som skulle få ta den i besittning och flytta in.
Husens antal var 70 och tomterna var smått tilltagna, 15 famnar breda och 30 famnar långa (27 m x 54 m).
Man har svårt att tänka sig, att vid våra stamfränders ankomst var området nästan en obefolkad vildmark.
Förutom andra faror måste byborna kämpa mot de närgångna vilda djuren som vargar, stäppråttor (snarlika hamstrar) och stora svärmar av gräshoppor. Härnere fick svenskarna först börja odla hirs, som användes till gröt. Här gjorde de sina första bekantskaper med pumpor, vatten-meloner, tomater etc.
*****
