|
Hem till Sverige
Den långa resan hem till Sverige har nyss börjat.
”Det finns ingenting dödare än en bondby på stäppen utan ett end husdjur, utan ett enda hundskall i natten eller en tupps galande i gryningen. Att avliva gamla Karo hade varit något av en offerrit, och att ligga på en bädd av halm mellan stugans kala väggar var som att ligga levande i sin grav. Var det svårt att se de gamla, nötta tingen släpas bort från stugan, så var det ännu svårare att bevittna hur den vita kyrkan berövas sina sista helgade föremål när de packades ner i grova trälårar för den långa färden mot okända öden. Gravlik blev stillheten över byn först när kyrkklockorna efter att ännu en gång ha dånat, i över en timmes tid, tystnade för alltid och varsamt sänktes ner från kyrktornet. Och hur glad var man inte åt att pastor Hoas sju år tidigare hade ordnat det så att kyrkklockor registrerades som Röda Korsets egendom – så att man nu fick ta dem med sig. Hoppet att en gång åter få höra dem kalla till högtid i en svenskkyrka skulle ju inte heller komma på skam” (Jan Utas).
Mot aftonen, den 22 juli 1929, såg resenärerna floden vidga sig och den vänstra stranden sakta dö bort bakom glittret över vattnet.
Båtarna strävade in mot en stor stad, man var framme i Cherson. Alla spanade bort över hamnen, Men där fanns ingen båt med de två välkända flaggorna. Båtarna förtöjdes vid en ödslig kaj, på vilken ett par soldater med gevär patrullerade utan att släppa någon i land. När det mörknade syntes fortfarande ingen sverigebåt, men någon ängslan rådde ännu inte bland resenärerna.
Wilhelm Sarwe ombord på "Firuzan"
Gryningskylan väckte männen, som varit tvungna att söka vila på däck. De möttes av en glädjande syn, Båten med korsflaggorna låg ute på redden. Då båten en stund senare gled in till kajen, stod än en gång en liten man vid relingen, Wilhelm Sarwe, och vinkade till dem. När bykören sjungit Heidenstams ”Sverige”, hälsade major C. E. Berggren svenskbyborna välkomna hem till Sverige. Han höjde rösten och sade att han hoppades att alla hade klart för sig att det väntade dem hårt arbete där, och byborna försäkrade med en mun att de inte väntade sig något annat. Sedan en del formaliteter mellan svenska Röda kors delegationen och de ukrainska myndigheterna undanstökats, fick byborna lämna sin karantän och samlas framför sverigebåten. Det var den turkiska lastångaren ”Firuzan”, som hyrts av Svenska Röda Korset för att transportera dem till Constanza.
Det kändes tryggt att så många rikssvenskar kommit för att hämta dem.
Rödakorsdelegationen bestod av majoren; C. E. Berggren, ryttmästare C. Douglas, läkarna R. Huss och O. J. F. Andersson samt fyra sjuksköterskor; Eva Bogeman, Margareta von Sydow, Herta Hagenberger och Kerstin Ahlberg. Även fyra tidningsmän var med.
När de kom ner på kajen var de nära att bli ihjälhälsade av byborna. Så var framför allt fallet med de stackars sjuksystrarna, som alla bykvinnor måste ta i famn och kyssa på kind.
Nu var det bara ett ryskt rep utmed kajen som ännu skilde byfolket från Sverige.
Trots alla farhågor gjorde ryssarna inga svårigheter när det gällde att passera detta rep, även om tullvisitationen blev grundlig. När det gällde biblioteket, kyrkklockorna och valutan krävdes ett energiskt och tålmodigt arbete, från major Berggrens sida, innan de ryska myndigheterna mindes sina tidigare löften att dessa skulle få medtagas.
Foto W Sarwe
Utan tragik var dock icke heller nu svenskbybornas färd. En kort tid efter att de första passagerarna kommit ombord på Firuzan, inträffade ett dödsfall. Det var den 50-åriga Maria Kristiansdotter Annas, som burits ombord på bår. Hon avled några timmar efter det hon hade förts ombord. Glädjen över befrielsen förbyttes hastigt i djup sorg. Den avlidna fördes åter iland, och förberedelser vidtogs i all hast för att jordfästa henne i Cherson. Hon kom kanske att vila på samma plats där så många svenska krigsfångar en gång blev liggande.
Den gamle vördnadsvärde klockaren Simon Kotz, som i likhet med sin farfars far, Rotas Mats Magnus, var nu utvandrarnas själasörjare under färden och förrättade jordfästningen enligt svensk ritual. Simon Kotz läste därefter Fader vår och välsignelsen och så började begravningsföljet själva att fylla igen graven. Var och en tog först en handfull jord och kastade ner på kistan. Därefter tog man spadar till hjälp, och då allt var färdigt, sattes ett järnkors upp på graven.
Det tog två hela dagar för byborna att passera den lilla landgången till ”Firuzan”, det blev deras första svenska hem. Det låg något symboliskt i att Sverigebåten tidigare använts för transport av pilgrimer till Mecka – och för slaktboskap.
När den turkiske fartygskaptenen ”Latif” hade kvitterat passhandling nr 735 008 och därmed bekräftat att han mottagit 885 personer och 22,150 dollar ombord på sitt fartyg var han färdig för avfärd.
I Odessa debarkerade det ukrainska Röda korsets representant och den ryske lotsen och därmed var alla band med Sovjetunionen avklippta. Tidigare hade ett par tillbud inträffat som kunde ha slutat med alvarliga följder. ”Firuzan” hade stött på grund vid två tillfällen och byborna trodde öppet att den sovjetiska lotsen hade till uppgift att sänka fartyget. Riktigt trygga kände man sig inte förrän lotsen försvunnit utför lejdaren.
På kvällen den 23 juli kunde ”Firuzan” lossa förtöjningarna och anträda färden över Svarta Havet till Constanza.
Nu var man i alla fall på väg till Sverige. Ombord på fartyget ledde doktor Huss en allmän hälsoinspektion. Hälsoläget var i stort sett gott. Huss var dock lite orolig över de fall av malaria och ögonsjukdomen trakom han upptäckt. Han skrev senare i sin rapport: ”De är ett fysiskt välutrustat släkte.” Barnen är genomgående friska, endast två fall av starkt nedsatt intelligens har konstaterats, och endast fyra fall av tuberkulos. /…/ Mycket vakna och intelligenta människor”.
Nästa morgon när solen gick upp låg man stilla ute på redden till en hamn, där en skog av master pekade upp mot skyn. Bortom hamnen reste sig, högt över kritvita klippor, en stad med en skönhet som byborna aldrig kunnat drömma om.
Baron Alströmmer
Här möttes de av svenske ministern i Bukarest, baron Alströmer.
Ministern klättrade vigt över relingen från en motorbåt. Han höll en liten svensk sidenflagga i handen, medan han hälsade byborna välkomna till Rumänien och till Sverige. Så snart fartyget lagt till vid kajen skyndade resenärerna i land, och bort till en låg grå byggnad med två portar.
Här skildes män och kvinnor med barn åt, föstes in genom var sin dörr och beordrades att klä av sig. Både människor och kläder måste desinficeras. ”För ohyrans skull”, sade syster Herta Hagenberger rodnande och blev ännu mer förlägen när hon såg kvinnornas upprördhet över en sådan ärekränkande misstanke. Alla fogade sig dock undergivet i detta vanvettiga påhitt. Sedan man passerat denna ”skärseld” fördes alla bort till en ändlös rad järnvägsvagnar.
Rumänska regeringen och dess Röda Kors hade gratis ställt ett helt tågsätt till förfogande, och dessutom vidtagit så storartade arrangemang för svenskbybornas mottagande, att deras färd i fortsättningen tedde sig som ett triumftåg.
En av de äldsta, Johan A. Hinas (f.1851) ledsagades till tåget i Constanza av Johannes J. Knutas (i vit skjorta) och Teodor Greisson Albers.
Åter skildes män och kvinnor åt innan de fick ta de märkliga stugorna på hjul i besittning. Genom vagnarnas fönster kunde man se in över en inhägnad, där en mängd bord var dukade till fest. En orkester i blänkande uniformer klämde i med ”Du gamla, du fria”. Sedan var det tid att sätta sig till bords. När orkestern tystnat reste sig värden, monsieur Beu, och höll ett förbryllande tal, som var och ändå inte var svenska. Plötsligt tystnade han och sade leende, på begripligare tyska, att detta var första gången han talat på svenska.
Efter den fina middagen hade de helst velat resa vidare mot Sverige. I stället fick de veta att de skulle få ”vila upp sig” i två dagar. Ett nytt underligt påfund, som männen hade lätt att vara nöjda med. Kvinnorna upptäckte att de kunde sätta igång att skura järnvägsvagnarna. Major Berggren hade haft ett särskilt syfte med tvådagars ledighet. Han ville göra sina skyddslingar mera presentabla genom att ekipera de sämst utrustade. När detta var gjort satte sig tåget i rörelse.
Det verkade nästan som monsieur Beus försäkran, att miljoner rumäner visste vilket fint främmande de hade varit.
Överallt där ”Svensktåget” drog fram vinkade man ivrigt åt den ”vandrande byn”. Men resenärerna tyckte snart att talet om, att tåget gick så fort var en överdrift. Och plötsligt upptäckte de som befann sig i den bakre delen tågsättet, att de höll på att stanna och att den främre delen av tåget var försvunnet. Man visste inte då att man åkte tåg i järnvägsolyckornas land, och satt lugnt kvar och väntade tills den försvunna tågdelen kom tillbaka för att hämta dem. Först sedan denna manöver upprepas ännu en gång, kom man vid elvatiden på natten fram till Bukarest.
Här stod en här av fina damer och väntade, sedan tidig morgon, med att hålla frukosten varm. Teet var starkt efter att ha dragit i sjutton timmar. När major Berggren därför ville göra uppehållet så kort som möjligt, protesterade bykvinnorna, som ville hålla afton bön på järnvägsstationen, och det fick de också. Efter detta rullar tåget ut på den stora slätten.
Innan flyktingarna från den ukrainska stäppen lämnade det gästfria landet, skulle Rumänien bjuda dem på ytterligare en upplevelse; färden över Transsylvanska alperna. När man uppnått höjdpunkten, i dubbel bemärkelse, och den kungliga sommarstaden Sinaia var byungdomarna så gripna, att den på stationen måste sjunga sina svenska folkvisor för innevånarna. Fortfarande fyra timmar försenat kom tåget mot kvällningen, den 28 juli (Arvids 4-årsdag), fram till Brasov, där Rumänska Röda Korset ännu en gång bjöd på festmiddag i ett för ändamålet utrymt magasin. En jätteorkester spelade, och ett berg av chokladkakor delades ut till barnen.
Hade gästvänskapen varit stor i Rumänien, så blev den helt överväldigande, när tåget klockan 11 följande dag stannade vid gränsstationen Löközhaza i Ungern.
Hela stationsområdet var ett hav av flaggor, orkestrar spelade, och en kör av nationalklädda flickor sjöng. En vältalig biskop höll tal, och den ungerska fosterlands-kärleken tog sig den säregna ändringen att han först framförde talet på sitt eget språk och sedan tolkade sig själv på fulländad tyska. På de festligt dukade borden serverades bl.a. 2,000 ägg.
När bykören sjungit både på svenska och tyska och läraren Gustav Utas tackat för gästfriheten, körde ett bländande nytt jättestort lok smyckat med flaggor, girlander av eklöv och blommor, fram – och så dånade tåget bort över pustan.
När tåget vid fyratiden den 29 juli stannade i Buda-Pest var den stora förseningen inhämtad. Det var först här i huvud-staden som det verkliga mottagandet väntade ”offren för det ryska förtrycket”. Perrongen vimlade av människor, och sällan har den svenska nationalhymden dånat som här.
Ungerska Röda Korsets president talade så att flyktingskaran först hade lust att gråta över sitt och förfädernas matyrium - och sedan fortsätta att göra det av stolthet över att tillhöra en nation som den svenska.
”Ungern skall aldrig glömma vad Sverige gjorde för dess barn under kriget” (1914), försäkrade talaren. Dekorationer och dukning i de stora väntsalarna, där middagen serverades, var värdig en kejserlig taffel, och intrycket minskade inte av den kontrastverkan gästerna framkallade när de strömmade in i lokalerna.
På väggarna hängde fanor i tunga veck, och borden var en orgie av färger: rött, vitt och grönt och gult och blått. Kypare, grannare än generaler, serverade soppa, paprikastek med legymer, och kaffe med tårta. De bjöd på cigarrer med sidenband i de ungerska färgerna – medan Kálmán och Lehár, ungerska tonsättare, svarade för taffelmusiken. Det var bara det fina bordskicket som fattades. Gästerna kom fram och tog kyparna i hand och tackade för maten.
Vid sjutiden rullade det märkliga tåget bort mot nästa huvudstad, Wien. Tåget stannade vid midnatt på Ostbahnhof, som låg försänkt i mörker. Osynlig bakom sin lykta kom en ensam banvakt tåget till mötes. Så småningom kom också en läkare, fast han inte bad hela skaran att i tur och ordning hosta och andas var klockan 3 på morgonen, innan de sista släpande på sina lådor, väskor (tjemodán) och säckar, vandrade bort mot sitt logi i Emigranthallen. Det var flera kilometer dit, och under sena nattvandrares föga upp-muntrande lustigheter, stapplade de tillsammans med sina sömndruckna barn till sist in genom det trista husets port.
Två dagar stannade man i det glada Wien. Av glam och glädje såg de inte mycket av. Vädret var vått och människorna verkade sura. Redan första morgonen fick de besök av en hop journalister av uppenbar politisk färg. Dessa kunde ha skrämt livet ur mindre härdat folk än byborna med sitt tal om stundande revolutioner och blodbad. När några bybor senare på dagen begav sig ut för att titta på staden, blev de tagna av polisen och bötfällda för att de överträtt någon paragraf om spårvagnsåkande.
Nu ångar tåget åter iväg norrut. Men ödet ville tydligen att byfolket skulle få dåligt intryck av Österrike. Efter bara någon timmes färd strejkade loket, och tåget blev stående på ett sidospår. Endast i Österrike uteblev det festliga välkommande man fått i Rumänien och Ungern. Detta orsakade senare en protest från Svenska Röda Korset till sin Österrikiska motsvarighet. Österrikarna visste efteråt inte hur man skulle gottgöra sitt blamage.
Två timmar försenat rullar tåget över gränsen till Tyskland. I Passau togs emigranterna emot med musik och välkomsttal och av ett otal lottor, som bjöd på en bastant måltid. Den avåts på perrongen under ett bombardemang av frågor från gemytliga tyskar, som ville veta allt om hur deras landsmän vid Dnjeper hade det.
I Stralsund blev det ännu en gång uppehåll. En blåsorkester smattrade, flaggor smällde, tal ekade genom högtalare, robust men kärvt moderliga lottor bjöd på förplägnad. Så rullade vagnarna ut på färjan för överresan till Rügen, som såg ut att ligga och simma på den glittrande Östersjön. Sedan tåget åter dånat och krängt i en timmes tid rullade det mellan Sassnitz prydliga husrader fram till färjan ”Deutschland”.
Färjan Deutschland
I Sassnitz mötte pastor Krristoffer Hoas och kyrkvärden Johan Buskas. Det specialchartrade tåget körde sedan ombord på järnvägsfärjan till Sverige. Den långa resan som gått från den svenska byn vid Dnjepers nedre lopp, över Svarta Havet, genom Europa och ”hem” till Sverige var nu nästan över. Förväntningarna var stora inför det som väntade.
Färdledaren major Berggren sade vid resans slut till tidningsmän:
”Ett mera väldisciplinerat tåg har aldrig gått genom Europa”. ”Tåliga och lydiga”, var det betyg byfolket fick av Rödakorssystrarna. Journalisterna höjde dem till skyarna för deras dygder.
På morgonen den 1 augusti 1929 anlände nästan 900 svenskbybor till Sverige, efter en 10-dagar lång resa genom Europa.
Här möttes de av en stor folksamling på kajen i Trelleborg. Främst av alla stod prins Carl. Sång och tal utväxlades mellan svenskbybor och mötande svenskar. Via Malmö – Lund transporterades svenskbyborna sedan med tåg till Jönköping. Där inkvarterades de i det nedlagda Smålands regementes kaserner.
Även det officiella mottagandet vid förläggningen var gott nog. Redan första dagen fick de besök av Röda Korsets ordförande, prins Carl, och av ordföranden i Svenskby kommitténs arbetsutskott, generaldirektör G. Malm. På eftermiddagen kom också biskop Reuterskiöld i Växjö och höll gudstjänst. Följande dag gästades förläggningen även av statsminister Lindman och statsråden Lübeck och Johansson.
Förvandlade till ”svenskbybor” fick de svenska stäpp-bönderna under ett par veckor sola sig i en popularitet utan like. Det var sommar och semestertid, och förläggningen utsattes för en formlig invasion av folk. Byborna uppfattade detta intresse som helt naturligt och pratade gärna med alla och svarade så gott de förstod på tusentals frågor.
Efter en veckas mottagningsfestligheter började vardagen.
En kommitté hade tillsats i Sverige av företrädare för socialstyrelsen och svenska Röda Korset. Prins Carl blev ordförande i Gammalsvenskby kommittén.
Till förläggningen kom en rad föreläsare, som höll många värdefulla föredrag, men de talade tyvärr aldrig om de svårigheter, som skulle möta dem när de placerades ut som statare, för att ur detta underläge leva sig in i det svenska samhället.
Hade man lyckats göra klart för alla att det väntade fem, sex verkliga hundår och att det gällde att härda ut. Om man också klargjort för svenskbyborna det politiska läget i landet, och förberett dem på den offensiv som de svenska kommunisterna förberedde, hade det varit av utomordentlig betydelse. Detta kunde möjligen ha medverkat till att åtminstone en del av dem som gav upp och reste tillbaka, kunde ha räddats från undergång.
Ett par dagar efter ankomsten till Jönköping samman-kallades invandrarna till bystämma. För första gången på flera år kunde alla delta. Fyrtiotalet bönder hade ju tidigare, som utpekade ”kulaker” inte haft någon rösträtt de senaste åren i Ukraina. Man utsåg ett byråd om femton man.
Genast vid bybornas ankomst till kasernerna, I 12, i Jönköping upprättades en arbetsförmedling på platsen, som skulle ha hand om deras utplacering i arbete. När den stängdes två månader senare (1 okt. 1929) hade 600 invandrare redan fått anställningar, och den 1 december var endast 180 personer kvar i förläggningen. Det var i huvudsak åldringar och sjuka personer. Förläggningen avvecklades i sin helhet den 1 juni 1930, då de gamla överfördes till det ålderdomshem som upprättades för dem på Snäckarve gård på Gotland.
Kommittén påbörjade omedelbart arbetet med att ordna för bybornas integrering i det svenska samhället. En av kommitténs första åtgärder blev att tillsammans med en rad ledande män och kvinnor inom förvaltning och kulturliv utfärda ett ”Upprop till nationalinsamling för svenskättlingarna från Gammalsvenskby”. För de insamlade medlen skulle sedan kommittén ombesörja inköp av lämpliga jordbruksfastigheter för dem.
Foto: A Malmström Det första lieslaget i Sverige, Johan Andreasson Utas (tab. 38).
Vid planeringen för bybornas bosättning utgick Svenskbystiftelsen från att det behövdes omkring två miljoner kronor för ändamålet. Insamlingens slutsumma stannade på 903 488 kronor.
*****
|
|
©2005 Gammalsvenskby Vänner. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: tisdag 19 juni 2012.
