Selma Lagerlöf 1929

Operafest 1929

När sagan blev sanning

Gammalsvenskby kommittén

A. Berencreutz 1929

TAM-REVY 1/2009.    

 

Dokument om Gammalsvenskbyborna.  

I Sveriges folkhögskollärares förbunds (SFHL:s) arkiv finns ett brev från 1929, som har kommit till i en lång kedja av olika händelseförlopp. Det är ett brev om en grupp svenskar som kan sägas ha kommit hem efter generationer i exil och som då ska integreras in i det svenska samhället.

 

Det handlar om Gammalsvenskbyborna i Ukraina.

Men vi ska inte börja år 1929, utan först gå tillbaka till Det stora nordiska kriget och freden i Nystad år 1721, för det är i Nystad som den första länken i kedjan kommer till. Sverige som har varit i krig med Ryssland förlorar vid fredsförhandlingen delar av Viborg, samt Kexholms län, Ingermanland, Livland och Estland tillsammans med öarna Ösel och det som är relevant i detta sammanhang, ön Dagö.

 

År 1781 tvingas de svenskar som finns på Dagö iväg av Katarina den stora (Katarina II, 1729-1796) genom att utlova dem tillgång till bördiga jordbruksmarker, boskap och hus längre in i det ryska riket. Platsen hon avser är den nyligen erövrade Ukraina.

 

1200 svenskar lämnar Dagö, för ett hopp om en bättre framtid - men det blir en svår och mödosam resa, och för många släcks hoppet redan under den 200 mil långa resa dit, för endast 700 personer kommer fram. Resterande 500 avlider av svält, sjukdomar och köld. De som anländer till Ukraina mäter inte det paradis som de fått sig beskrivet, för det finns inga jordbruksmarker, boskap eller hus – löftena var bara tomma ord – istället tvingas de bo i jordkulor. Följden blir att ytterligare 550 personer avlider av sjukdomar som pest, malaria och tyfus. Kvar finns 150 personer (1795 endast 135 personer).

 

Denna kvarvarande skara av människor bygger upp Gammalsvenskby – en svensk by som ligger långt inne på ryskt territorium – som under århundradena lyckades bevara sin svenska identitet, samt sitt svenska modersmål ända fram till år 1929. Det är här som dokumentet från TAM-Arkiv kommer in. Efter den ryska revolutionen år 1917 bryter en hungersnöd ut i landet som varar nästan hela 1920-talet.

 

De svultna byborna ber då om tillstånd att få lämna Sovjetunionen. Sverige hör deras rop på hjälp och anordnar så att de kan komma till Sverige och den 1 augusti 1929 anländer 900 gammalsvenskbybor till kajen i Trelleborg, och därefter transporteras de till det nedlagda Smålands regemente i Jönköping.

 

Gammalsvenskby-kommittén bildas.

För att på bästa sätt integrera byborna i det svenska samhället bildas en kommitté – Gammalsvenskby-kommittén. Som ordförande tillsattes Prins Carl och i det verkställande utskottet satt generaldirektör Gösta Malm (ordförande), häradshövding Knut Dahlberg, kommendör Eneström, statssekreterare Bo Hammarskjöld samt fröken Ebba Vedberg. Kommitténs uppdrag blir bl.a. att samla in pengar genom en nationalinsamling. Pengarna ska användas för att köpa in gårdar åt byborna. De ska också ordna med utbildning.

 

Brevet i SFHL:s arkiv är från Gammalsvenskby-kommittén, adresserat till rektorn för Värmlands läns folkhögskola, Hjalmar Hedén – och det handlar just om hur utbildningen ska ordnas för de barn och ungdomar som kom från Gammalsvenskby. I brevet går det att läsa att folkhögskolorna hade ställt flera platser till förfogande. Hedén har t.ex. ordnat två platser med nedsatta priser på sin skola, men kommittén avböjer erbjudandet.

Förhållandena hava gjort, att det hittills icke varit möjligt att annat än i ett par undantagsfall taga de vänliga erbjudandena om friplatser vid folkhögskolor i anspråk. Även så som den närmaste framtiden ter sig för Gammalsvenskby-borna här i Sverige torde det icke vara möjligt att i någon större utsträckning föranstalta om ungdomens sändande till våra folkhögskolor.

 

Kommittén har emellertid uppdragit åt en särskild delegation, bestående av författarinnan fru Anna-Lenah Elgström-Collijn och t.f. byråchefen i Kungl. Socialstyrelsen Dr. Kurt Bergström, som handhar ledningen av arbetsförmedlingen för byborna, att i den omfattning, som förhållandena tillåta, söka ordna det så, att den gammalsvenskby-ungdom, som är därtill lämplig och villig, kan beredas tillfälle att åtnjuta den erbjudna undervisningen vid folkhögskolorna. Att de avböjde berodde alltså på att de hade andra planer för dessa ungdomar.Gammalsvenskby-borna skulle slussas ut i Sverige genom den arbets-förmedling som hade bildats.

 

Utplacering i storgods.

Denna delegation som skulle handha arbetsförmedlingen hette Gammal-svenskbystiftelsen. Tanken var att de skulle placera ut byborna på olika storgods runtom i södra Sverige för att göra två års jordbrukspraktik. De skulle helt enkelt bli statare. Delegationen skulle också köpa in gårdar som senare skulle delas ut till byborna. Det hela gick inte så smidigt som Gammalsvenskbystiftelsen hade hoppats på.

 

Svenskbyborna var inte nöjda med stiftelsens ”förmyndarskap” och ett missnöje började breda ut sig hos byborna. De hade ju trots allt varit bönder hela sitt liv, ingen skulle komma och läxa upp dem om hur jordbruks-arbete gick till. Tanken var också att de som fick bäst omdömen skulle få (köpa) gårdar först. När stiftelsen offentliggjorde de första utnämningarna, var det inte alls de namn som många hade räknat med – de hade redan sin syn på vilka som var de dugligaste jordbrukarna. Hur länge de övriga skulle få vänta på en gård var inte klart. Missnöjet späds på och snart börjar flera att fundera över om Sverige verkligen är landet som de vill stanna i.

 

En pastor, Wirén, i The Swedish Lutheranian Aid Association i Kanada, har hört om bybornas öden och bestämmer sig för att ge dem ett erbjudande om att få komma till Kanada. De ska få 150 000 kanadensiska dollar till hjälp om de vill flytta till Kanadas. Järnvägsbolaget Canadian Pacific Railway erbjuder dem även att få hjälp med transporter och bostäder. 62 familjer tackar ja till erbjudandet. Nu kan de dessutom få så mycket mark att de kan bygga upp en ny by. Men många väljer också att återvända till Gammalsvenskby. Sammanlagt blev 130 familjer kvar i Sverige, c:a 750 personer.

 

Gammalsvenskbystiftelsen köper in ytterligare 69 gårdar, de flesta på Gotland, men det är ändå för lite. Mellan åren 1932 och 1937 tar Gammalsvenskbyborna saken i egna händer och köper in ytterligare 89 fastigheter, även nu är de flesta på Gotland. Idag samlas släkterna kring de som utvandrat från Gammalsvenskby varje sommar i Roma, den 1 augusti, för att fira och minnas sitt förflutna.

 

Fredrik Weiss      

 

 

 

********************************************