dnjeper banner 

Startsida
Senaste nytt 2011
Aktuellt - 2010
Aktuellt- 2009.
Till Sverige 1929
Foton 1929-1930
Foton Gs-by 1988.
Foton Gs-by 1989.
Foton i byn 1995
Foton/resa 1995
Foton  Utas 1998
Foton Gs-by 2007
Foton Maria  2009
Gamla Dokument
Svenskbyklockorna
Resa Gammalsvenskby
Om Svenskbyborna
Historia
Dagötiden
Fotvandringen
Ny Koloni
Livet i byn ...
Svenskbyn 1800
Kontakt med Sverige
Krig och åter krig
Vardag i byn
Högtider
Räddning på väg
Planer på utvandring
Bystämma
Glädjande besked
Uppbrott
Hem till Sverige
K. Russwurm 1866.
Jakob Blees
H. Wendell 1881
Brev fr Gs-by 1894
Kr. Hoas 1897-1930
Brev 1930 - 19...
Johan Buskas 1906
H. Neander 1911.
Prins Carl 1929
Deutsch
English Canada Press
English. Congre.Ukr.
Minnesord J. Buskas
Fabler - Dikter
N. Söderblom 1932
Karl Andersson 1933
Kristoffer Utas 1945
H. Neander 1998
Emigration/Canada
Brev med Rosor
Brev med Taggar
Supporters sökes
Rysslands Tsarer
Arvids släktträd
Kontakt
 

Svenskbyn 1800

 

 

Gammalsvenskby på 1800-talet.

 

År 1802 återkommer Samuel Contenius med rapport från Svenskbyn. Nu var han mera kritisk.

 

En stor sorglöshet återfinns här i kolonin vad beträffar inställningen till åkerbruket och trädgårdsodlingarna. Skogen och de fruktbara ängarna  som ställts dem till förfogande brukas inte på något sätt. Återbetalningen av de utlånade förskottspengarna sker mycket försumligt och icke ens av egna medel utan ur den allmänna kassan som uppstått genom utarrenderandet av den övriga kronojorden. Utöver detta är en stor del hängiven åt dryckenskap och en annan del hängiven åt otukt och lättja.

 

Myndigheterna utfärdade 1802 en förordning som på-bjöd, att ingen man fick gå ogift längre än till sitt 30:e år.

 

Ville han då inte gifta sig, skulle han bestraffas genom att göra herdetjänst åt staten. Han skickades då ut som får- eller kreatursvaktare på stäppen under ett år, varpå han fick ett års betänketid. Om detta inte hjälpte skulle han på nytt förvisas på ett år i taget tilldess att han tagit reson och bättrat sig.

 

I maj månad 1804 sände kollegialrådet Contenius i S:t Petersburg Josua Wasser till det svenska området för ”rekognosering”.

 

Den 1 september anländer 30 tyska familjer till byn för att inkvarteras där över vintern. Det skedde på polismästaren Tomasjevskijs order med motivering, att det i den svenska byn fanns en del obebodda hus. Det fanns inte mer än 5 lediga kojor kvar, varför svenskarna blev tvungna att ta emot gästerna i sina egna trånga stugor.

 

Svenskarna protesterade våldsamt mot detta, men det hjälpte föga. Ännu häftigare blev deras protester när de upptäckte att tyskarna beredde sig på att stanna för gott, men nykomlingarna hade den mäktige polismästarens tillstånd, och denne brydde sig inte om svenskarnas ”kejserliga gåvobrev”.    

 

Redan under vintern började tyskarna bygga två ståtliga byar på andra sidan ”Donses spitsen”. Tyskarna utgjorde nämligen två skilda grupper som önskade bilda var sin koloni. Stora stenhus byggdes nästa vår på båda sidor om en bred bygata.

 

Den närmaste byn fick namnet Mühlhausendorf vars innebyggare kom från Baden, Würtenberg och Polen. Den andra byn som restes strax bortom Mühlhausendorf kallades Schlangebdorf. Tyskarna där härstammade från Posen, Hessen-Darmstadt och Elsass-Lothringen och betraktade sig själva som mycket fina och kultiverade och såg ned på sina egna landsmän.

 

I maj 1805 kom ännu en grupp om 35 familjer tyska invandrare och slog sig ner på den andra änden av den svenska byn. ”För att vila upp sig innan de drog vidare,” som det hette. Dessa nya grannar kom från Österrike och var katoliker. Sin by kallade de Klosterdorf.

 

Så hade alltså svenskarna fått den ”förstärkning” de väntat på.

När svenskarnas jordområde efter ändlösa strider blivit uppdelade, mellan dem och deras tyska grannar, hade svenskarna bara en fjärdedel kvar av sitt tidigare område.

 

Svenskarnas dumhet visade sig i deras sätt att värja sin rätt. De borde inte ha nöjt sig med att klaga hos de lokala myndigheterna. Utan skulle omedelbart ha vänt sig till den nye kejsaren, Alexander I, över vilken deras gamle beskyddare, furst Kotsjubej, hade ett mycket starkt inflytande.

 

aleksander i

 

Alexander I

Målad av Francois Gerard

Museiverket, Helsingfors

 

 

Att svenskarna försvarade sin rätt så lamt berodde nog inte enbart på kortsynthet, utan också på, att det under rådande förhållanden hade sina fördelar att få grannar.

 

Tillsammans utgjorde de fyra byarna en alldeles för stor munsbit för rövare och mordbrännare. Följden av tyskarnas ankomst för svenskarna blev, att de nu släppte drömmen om att återvända till sitt kära Dagö, då deras existens hotades på ett alldeles nytt sätt.

 

Att det fanns stor skillnad mellan dem själva som ett kvartssekel tidigare kommit till Nyryssland, nuvarande Ukraina, direkt ur livegenskap på Dagö och tyskarna kunde de inte undgå att märka. Men att finna sig i att bli betrak-tade som vildar och ge avkall på sin svenskhet ville de inte. I stället sporrades de till intensiv tävlan med tyskarna på alla områden, det tog dem inte heller lång tid att upptäcka att tyskarna inte var dem överlägsna i allt.

 

Nykomlingarna var inte bara dåliga fiskare utan de hade också mycket svårare att lära sig landets språk, något som gjorde att de i motsats till de svenska kolonisterna, hade besvär med att komma i kontakt med ”infödingarna” och leva i god sämja med dem.

 

År 1804 räknar den svenska kolonin 32 familjer med 188 personer.

 

1808 års inspektionsrapport berättar att det endast finns nio ungkarlar över 18 år gamla i byn, varav några är just i 18-19 års ålder. Contenius proklamation tycks ha haft önskad effekt.

 

År 1815 hade ryska myndigheterna, sannolikt på förslag av kollonialrådet Contenius, slagit samman de tre tyska byarna Klosterdorf, Mühlhausendorf och Schlangendorf med den svenska till ett distrikt – Volost. Det officiella namnet på distriktet blev Alt-Schwedendorf.

 

Den förut svenska kolonin, Schwedskaija kolonia, hade nu fått ett riktigt namn, som svenskarna själva efter hand börjar använda i svensk översättning som Gammelsvenskby eller Gammalsvenskby.

 

År 1825 härjar boskapspest i området.

74 hästar, 634 nötkreatur, 416 får och 49 grisar hade dött detta år. Ett fruktansvärt slag för de prövade bönderna.

647 fruktträd har planterats, varav 23 äppelträd, 21 päronträd, 46 plommonträd och 104 körsbärsträd. Dessutom 125 lövträd. Distriktet äger 1195 mullbärsträd och bönderna äger privat 282 mullbärsträd.

 

Fram till 1828 var byinnevånarna utan fast andlig ledare.

Tillresande präster skötte barndop och vigslar, men begravningar fick ofta skötas av respektive klockare.

 

År 1830 var bara 50 av de 220 Dagösvenskarna i  Gammalsvenskby födda på 1700-talet, sålunda äldre än 30 år. 

Intill denna tidpunkt hade de ännu, vid högtidliga tillfällen, burit sin nationaldräkt. Nu övergav de nationaldräkten och började ta efter tyskarnas klädedräkt och åtskilliga av deras sedvänjor. Minnena från Dagö bleknade bort i rask takt i likhet med de flesta seder och traditioner.

 

Skolundervisningen skötte svenskarna fortfarande själva.

Rotas’ Mats Magnusson Kotz var byns lärare under ett par årtionden. Något skolhus fanns inte, barnen mellan 10 - 16 år samlades hos läraren. Själfallet var denna undervisning av ganska enkelt slag. Syftet var främst att bibringa de unga grunderna i katekes, biblisk historia och räknekonst. När det avsåg skrivning stannade det dock vid färdigheten att pränta sitt namn.

  

När Rotas’ Mats, som den siste av de svenska invandrarna avlider 1836 sker det på ett värdigt sätt.

 

Minnet av händelsen blir till något av en dikt när hans dotter, långt senare, berättar därom för sina barnbarn.

 

En vacker septemberkväll känner han att slutet nalkas, och därför lät han kalla oss barn till sitt rum där vi gång på gång, fick sjunga hans älsklingspsalmer för honom.

 

Under tiden blev han så pigg, att han bad att få komma upp och sitta i sin vilstol, så att han kunde se ut över flodens vatten som glittrade i månljuset. När han suttit där en stund sade han att han ännu en gång ville ut på tunet och stå under stjärnhimlen. Där ute vände han blicken mot norr och pekade mot polstjärnan. Där uppe ligger Dagö viskade han, min längtan har alltid stått till Dagö och Norden.

 

När vi lett in honom till kammaren, steg plötsligt ett svart moln upp över byn och ljungeldar lyste upp rummet.

Nu kommer Elia och hämtar mig i sin vagn, flämtade han, jag har länge bidat honom. Så knäppte han sina händer och sade: Farväl, nu reser jag”.

 

Knappas något år går utan att byn drabbas av olyckor.

År 1837 härjar en svår kolera epidemi i landet, folk dör som flugor i städer och byar. Genom drastiska åtgärder lyckas man isolera det svenska distriktet så väl att de undgår smittan. Påföljande år skakas byn av en kraftig jordbävning som förstör ett mindre antal hus. Vid detta tillfälle inträffar en ganska dråplig händelse.

 

En äldre man som i många år legat lam uppe på sin ryska ”gruba” – ugn, slungades av en jordstöt ned i mäskkaret.

För att inte drunkna i ölbrygden samlar han all sin kraft och kravlar sig upp ur karet, - för att finna att han blivit botad från sin lamhet.

 

Klimatet i Gammalsvenskby är ganska ohälsosamt.

Den ovanligt stora dödsfrekvensen vid svenskarnas ankomst visar bäst dess farlighet. Skillnaden mellan vinter och sommar är mycket stor. Vintern kan bli tämligen kall - 30°C med kraftigt vinande yrväder på stäppen.

 

Dnjeperfloden är vanligen isbelagd, 1-1½ månad, från början av december till slutet av januari. Då och då kan isen ligga till mitten av mars då man i vanliga fall brukar sätta sin potatis.

 

På sommaren är hettan intensiv, ända upptill + 50°C i skuggan. Sommaren utmärker sig dess utom för sina starka stormar, som piskar upp dammet i kvävande, ogenomskinliga moln med starka åskväder som följd.

 

Hösten åtföljs av tät dimma eller tjocka som stiger upp från Dnjeper och kan vara i flera dagar. Även om Svarta havet inte ligger längre bort än att man, av och till, kunde höra bruset därifrån, råder här ett hårt och torrt inlandsklimat.

 

Ett sådant klimat måste ovillkorligt föra med sig stor dödlighet och en mängd sjukdomar.  

Endast de starkaste människorna överlever. Dödligheten bland småbarn är förfärlig, nära hälften av alla årliga dödsfall drabbar barn som inte fyllt två år. Efter barnaåren är dödsfrekvensen betydligt lägre och många uppnår därefter en ganska hög ålder. Med läkarhjälp är det eländigt ställt, ända till 1850-talet fanns det inget apotek närmare än i guvernementstaden Cherson på 80 km avstånd.

 

Nu har man fått läkare till Berislav och fältskär till en av tyskbyarna. Svenskarna är övertygade att läkaren ingenting förstår och de ryska fältskärerna brukar inte heller vara särdeles duktiga.

 

På 1850-talet är endast 3 personer läs- och skrivkunniga.

Det var länge sedan svenskarna hade gett upp hoppet att återvända till Dagö, och det är ovisst om kvarblivna landsmän någonsin fått veta hur det gick för utvandrarna.

 

Ända till slutet av 1840-talet var byn ganska isolerad när det gällde kontakt med Dagö och andra svensktalande personer. Någon brevväxling hade inte förekommit sedan det höll på att gå illa för Rotas’ Mats. Ännu mindre kände man i Sverige eller Finland till något om tillvaron av en svensk koloni nere vid Svarta havet.

 

Men så hände det att en baltisk-tysk lärare och skolinspektör, Carl Russwurm, i Reval blev intresserad av estlands-svenskarna och deras historia. Under flera år höll han på att studera arkiv och resa omkring i bygderna och fråga ut folk om gångna tider.

 

Då stötte han på spåren av dem som 70 år tidigare försvann mot Pskov. Tack vare sina kontakter med tyska präster i Ryssland fick han till slut reda på var de hamnat, och så satte han sig ner och skrev ett brev till byn. Han ville veta en mängd saker om dem.

 

Ankomsten av detta brev väckte stor uppståndelse i den bortglömda byn.

Byns ”kulturelit” läraren Kristian Magnusson, son till Rotas Mats, och två bönder Henrik Kristiansson och Mats Andersson Knutas, satte sig ner för att mödofyllt knåpa ihop ett svar till den lärde i Reval. Brevet kunde ha blivit bättre om skrivarna författat det på sitt eget mål, i stället för att bemöda sig skriva rikssvenska. Brevet vittnar om kulturnivån i byn och förtjänar att återges:

 

”Wi bedie om nåd at wi ick så förstå at skrifwa til Eder bra jgen, som I hafar til os skrifwat; wi hade sat på så lång tid i risland ibland tiskar och rusar på 68 år, här war ingen bättre skriware som skole kuna lära os skrifwa på swänska; wi hade tänkat på lång tid at få lära os sådan skrift och få sådana lärare som skule kuna på swänska; så ha wij dåck skrifwa Eder mäd war hand äfter som wi hade Edera hand ferståt; så skrifwa wi til Eder baka jgen huru nu tilstår, på deta landet i dena gamla swänska bien fines 52 familjor äro än til rena swänskar, och personer manfålk äro 87, kuinoken 84, barnar äro båda skolbarn och små, 109 både gåsar och kuenobarn. Hus boningar äro 39; åkerland äräna (är rena) jord när Gud välsiganer landet så bär det goda frut, man kan bruka åker war man vil; En stråem går jgenom deta landet som heter Neper, och holm-land reror och buskar och gräs fines, och hos os bärg fines och hos os och stanar (stenar) uti som man kan brana (bränna) kalk af och mira mur af sten; wåra hus äro af ler och sten, tak är utaf halm, och tren som man brukar til begeri (byggeri) måste man kepa.

   Foglar äro ganska miken af alehandir slag; det gamla kledmodet är fre.. och nu ha wi tiska Kledmodet så man som Kwina och på brilep (bröllop) andra släpar; här brukas än gamla seder om jule tid julgalt och halmlek julkors icke annat als intet.

   Wi weta at våra färfeder äro ifrån dago (Dagö) men om dena resa wet wi jntet, de gamla äro alla deda, ock wi veta intet dena resan; den gamla rotas mahts war här skollärare på 35 år och blef han ded i 1839 år(et) och nu är hans son i sama stälet; Kristian Mathisson har hålit ännu äfter gamla awänska kirko lagen, beker hafwe wi stockholms och rävals beker, lero beker äro Åbo st(ad).

Wi bedja om nåd kära lärare att icke taga til mistika om deta skrift hafwer än någon fel, här fiens icke mer än tri (3) karar som hade ferståt Eder skrift; ock wi hafwa skriwet til baka jgen, skol(l)ärare Kristian Mathisson, hinrik Kristianson, matis AndrEsson j den swänska skolan är det skrifwit den 14 juni 1849.

 

(Publicerad i Helsingfors Tidningar 1850 ).

 

Våren 1858 fick Gammalsvenskby ett underligt besök.

En liten luggsliten figur hade letat sig fram till byn. Han sade sig heta magister Sylvander och kom från Finland, där han läst om byn och nu kom han för att hjälpa byborna. Sylvander berättar att han varit klockare och lärare i sitt hemland. Han blev genast engagerad som sådan även här – Hinrik Kristiansson Kotz fick omedelbart träda åt sidan.

 

En glad kväll på Sigalets bykrog kom så bekännelsen. Sylvander hade varit präst i Finland och där blivit avsatt på grund av ihållande spritmissbruk. Nåja, här fanns plats för en lärare, nu t.o.m. akademiskt skolad. Sylvanders alkoholförtäring blev även här till besvär. Han var ingen dålig lärare, men han krävde högre lön för att täcka sina dryckesskulder. Byrådet var inte ovilligt att bifalla hans begäran, men ställde krav på motprestation.

 

Han skulle gifta sig och bli en stadgad karl. Detta tyckte Sylvander var att ställa för höga krav och en morgon var hans kammare tom. Hinrik Kotz fick hösten 1859 åter igen bli lärare och allt återgick till det invanda.

 

På 1860-talet var Johan Greison Hinas den rikaste bonden i byn.

Han hade en gård vid Nealinja och tillgång till hela 100 desiatiner (110 har) jord. Denna storbonde ägde också 20 hästar och 12 kor. Byskvallret visste berätta att hans rikedom, åtminstone delvis, kom från vinster av skumma affärer längs Dnjeperfloden.

 

Vid denna tid fanns redan 92 jordlösa familjer i distriktet med sammanlagt 394 personer. Det var ett stort problem för byarna att hitta försörjning för dessa jordlösa människor. Folkmängdens ökning och jordbristens bekymmer gör att många måste söka sin inkomst utanför byn. Förr såg man ogärna att någon övergav fädernebyn, man tyckte inte ens om att någon sökte arbete i Berislav. Nu är allt detta förändrat, emigration förekommer allt emellanåt.

 

År 1860 får Gammalsvenskby sin första präst efter Europaeus.

Pastor A. M. Strauss kom dit i december 1860 från S:t Petersburg efter en äventyrlig färd på 2½ månad. Strauss lagade först att han fick en ordentlig prästgård vilken uppfördes, till svenskarnas stora harm, i tyskbyarna på gränsen mellan Mühlhausendorf och Schlangendorf.

 

Därefter började han tänka på att få ett användbart Guds Hus. Hos tyskarna fick han predika i skolsalarna.

När han var tredje söndag höll gudstjänst hos svenskarna, var det i deras gamla förfallna träkyrka, som numer fritt släppte in köld och regn.

 

Strauss’ reformåtgärder gjorde honom förhatlig, han ingrep mot ungdomens dansgillen, mot stadsresor på söndagarna och lät straffa de olydiga med tillhjälp av by-styrelsen. Till slut hade han fått nog av församlingen och lämnar den 1866. Under ett års tid stod platsen vakant, det var ingen präst som vågade sig ner till det motspänstiga folket.

 

1867 kom en ny pastor till byn vid namn J. A. Nordgren.

Han kunde till skillnad från sina föregångare tala svenska, men i övrigt var han på intet vis behagligare. Pastor Nordgren höll ut endast två år. 1869 stod man åter utan själasörjare. Pastoratet hade nu tydligen fått rykte om sig att vara ovanligt svårskött.

 

År 1870 fick församlingen underrättelse från prosten Kyber i Nikolajev, att konsistorium beslutat, att inte utnämna någon ny präst innan församlingen utlovat att uppföra sig på ett mera passande sätt, mot den blivande pastorn, än vad de gjort mot tidigare präster 

 

Sommaren 1871 anländer pastor J. N. Peters.

Han fann tillståndet i församlingen betänkligt. Judar hade inrättat krogar i alla fyra byar, där de gräsligaste orgier bedrevs. Söndagarna använde bönderna till stadsresor, för att sälja sina alster, från vilka de alltid kom tillbaka redlöst berusade med sin häst och vagn. Pastor Peters tvingade fram ett beslut att stänga krogen, men församlingen ångrade sig genast.

 

Svenskarna var svårhanterliga som förut, de vägrade envist att gå till gudstjänst utom i sin egen by. 1879 lämnar Peters församlingen trots att denna förklarade sig villig att höja pastorns lön från 171 till 342 rubel per år.

 

Gammalsvenskby hade 1872 fyrtio ”helbönder” och 17 småbönder.

Helbönder (ry. kulak) ägde gårdar om 60 desiatin (66 har), småbönder (ry. burlak) bodde företrädesvis på flodsidan av Nealinja och Nibin. Småbönderna hade betydligt enklare gårdar än storbönderna. En ’burlak’ ägde 12 desiatin (13 har) jord.

 

År 1872 lät ortsmyndigheterna utfärdade en ägandeurkund.

Där styckades de 12,000 desjatiner, som tillhörde svenskarna, mellan de fyra byarna. På Gammalsvenskbys lott kom endast 3,246 desjatiner eller 3,770 har.

 

Det råder nu vemod och misstämning bland svenskarna, och detta är lätt förklarligt. Lagligen är de ännu ägare av all jord, ortsmyndigheternas bestämmelser kan inte göra en kejserlig ukas ogiltig, en sådan kan endast upphävas genom en ny ukas, som tagit tillbaka gåvan eller förminskat den. Svenskarna har inte helt givit upp hoppet att få tillbaka sina kränkta rättigheter.

 

År 1901 inlämnade de till kejsaren en böneskrift och då något svar inte kommit på denna förnyades den i augusti 1911. Det som driver dem är bristen på jord. Folkmängden blir större och större, och nu tvingas man till utvandring då jorden är otillräcklig.

 

År 1885 fastställs nya villkor för svenskbyborna.

Nu bestod Gammalsvensk by av 32 gårdar. Det stora problemet med etablerandet av grannbyarna till Gammalsvenskby, var att det inte lämnade utrymme för expansion till någon av byarna. Nu avdelades åt Gammalsvenskby 2,701 desjatiner åkerjord och 545 desjatiner betesmark och byns område begränsades till att omfatta 1,5 verst bred och 12 verst lång remsa från floden (1 verst = 1,1 km).

 

På 1880-talet utvandrade till Kanada följande bönder med familjer.

 

Kristian Pettersson Albers, Mats Jakobsson Hansas, Johan Simonsson Malmas, bykrögaren Andreas Hindriksson Sigalet med sönerna Hindrik och Kristian, Johan Kristiansson Tinis, Hinrik Kristiansson Utas samt bröderna Johan Pettersson Utas och Josef Pettersson Utas (Re-Josef).

 

På 1890-talet följde andra efter med sina familjer.

Mats Pettersson Albers jämte bröderna Johan och Hindrik Simonsson Sigalet.

 

1904; fortsatte utvandringen med familjerna Julius Annas, Gustav Annas och Anna Annas till British Columbia.

 

1910; familjerna Kristian Buskas och Teodor Malmas till Alberta.

 

 

petter andreasson buskas

 

Familjen Petter Buskas 1911

 

1911; familjen Petter Buskas hamnar i Argentina.

Petter Buskas ämnade att resa till Regina i Kanada, men på grund av språkproblem i Italien hamnar han i Argentina.

 

1913; familjerna; Johan Annas, Simon Hernberg, Maria Annas, Matilda Annas till Alberta och Johannes Hoas till British Columbia.

 

Vid samma tidpunkt utflyttar ett antal familjer till Sibirien.

Bristen på odlingsbar mark drev iväg följande familjer från hemmet och byn.

 

Till Omsk; familjerna Mikael Mutas, Simon Hoas, Andreas Koppers och Andreas Knutas.

 

Till Semiplatinsk; familjerna Johan Tinis, Johan Mutas, Greis Mutas, Teofil Knutas, Gustav Knutas, Simon Knutas, Mikael Knutas, Petter Knutas samt

 

Karl Utas med brodern Julius Utas och 1926 änkan Rosalia Utas, f Josefdotter Steinhauer den 8 sept 1859 och död 1936, bördig från Paris.

(Arvids morbröder och mormor).

 

Karl Andreasson Utas hade 1910 flyttat till Pavlodar, inte långt från Semipalatinskområdet, tillsammans med sin mor Rosalia och sin bror Julius. 1918 gifte han sig i Pavlodar med tyskan Marie Schwegler (f 1896) och de fick nio barn, varav endast två överlevde.

 

Karl Utas återvände som änkling med sina två söner, Johannes (f 1923) och Andreas (f 1926), till Gammalsvenskby år 1938. Då hade han ingen aning om att de flesta svenskbyborna hade utvandrat till Sverige 1929.

 

1939 gifte han om sig med Frieda (Elfride) Portje från Mühlhausendorf (f 1909) och de fick en dotter, Maria f 1941. Freda hade tidigare varit gift en första gång 1926 med Otto Geisler som var far till Klara som var född 1931 i Mühlhausendorf och en andra gång 1934 med Theodor Frey med vilken hon också hade ett barn, Ida f 1935.

 

Otto Geisler dog i svält 1933. Den frånskilde maken Theodor Frey försvann öster ut den 24 juni 1941 när vissa män fördes bort av kommunisterna innan tyska armén kom.

 

I byrapporten från Gammalsvenskby 1941 intervjuades Karl Utas om sina erfarenheter.

 

Karl Andreasson Utas (f 8/10 1895) blev klockan 12 på natten den 3/10 1929 arresterad av NKVD och fördes samma natt till fängelset i Semipalatinskområdet.

Där fick fångarna 100 g bröd per dag. Motspänstiga fångar blev inspärrade i speciella rum där de blev omänskligt misshandlade. Därefter blev de inspärrade i ensamceller. Varje natt hördes det att folk sköts i en källare och ända in till de olika cellerna trängde det dova ljudet när kulorna slog in i människokropp.

 

Karls bror Julius blev också arresterad, av GPU-folk, han fick tänderna utslagna, hans rygg bearbetades med gevärskolvar därför att han inte ville bli angivare åt GPU. Efter det att Julius blivit arresterad en andra gång 1937 är han spårlöst försvunnen. Hans familj finns kvar i Pavlodar i Sibirien. De flesta som satt i fängelse i Semiplatinskområdet satt där i sin egenskap av förutvarande kulaker, storbönder och därmed fiender till Sovjetstaten.

I fängelset satt fler tyskar än ryssar.

(Dorfbericht Alt-Schwedwndorf, 29/8 1942).

 

Julius barn lever sedan 1950 talet i Tyskland.

 

Det är nu mer än trettiotalet familjer som utvandrat.

Från Kanada har ingen kommit tillbaka, många har där lyckats uppnå ett visst välstånd. Men de som bor i Sibirien, öster om Uralbergen, lider påtaglig nöd. De har visserligen fått sin jord gratis av kronan, men skörden slår ofta fel. Svårt är det också för dem att få avsättning för sina produkter. Långt är det till städerna och på många håll finns inga vägar, och där det finns vägar är de ofta mycket dåliga.

 

Utvandringen till Sibirien från svenskbyn har nu upphört. Tre familjer har kommit tillbaka helt ruinerade och fungerar som avskräckande exempel för andra.

 

”Varför behöver vi resa så långt bort som till Sibirien, när vi lika gärna kan dö här i Gammalsvenskby”, säger de fattiga. Om de inte har någon jord hemma, ha de det i alla fall bättre än de familjer som brukar sin jord i Sibirien. Hur svårt det är för svenskarna i byn är lätt att förstå.

 

År 1897 var jordägarna 70, och nu i början av 1920-talet är de 105. Men jorden är fortfarande densamma 3,246 desjatiner. Den blir styckad i allt mindre bitar. Ofta har en bonde inte större åkerlapp än att den med stor svårighet kan livnära honom själv, men sedan måste den delas mellan en stor skara söner. Det är av den orsaken bönderna tvingas till utvandring.

 

Man måste nu gifta sig med nära anförvanter och detta har till följd, att barnen blir klent begåvade. Det behöver komma in nytt blod i folkstammen, men ingå äktenskap med de ryska och tyska grannarna vill inte svenskarna. De strävar efter att bevara sin nationalitet ren. Från den synpunkten sett kan utvandringen till Amerika ha sin betydelse då man ju där sammanträffar med sina egna landsmän. 

 

 

***** 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

©2005 Gammalsvenskby Vänner. Alla rättigheter reserverade. Senast uppdaterad: tisdag 19 juni 2012.